Kalles blogg The next gereration

Så igår var jag inte ute på hela dagen. Jag var hes och förkyld och allmänt mollstämd. Det var litet skidor på TV och om en stund kom Thomas hem efter en utflykt med ett ÄRENDE i Sälen och han halade genast upp två öl åt oss. Det fick semestern att verka ljusare igen.

Idag kände jag mig något bättre och eftersom jag anar slutet på denna vecka så tyckte jag att jag kunde göra någonting.

Som vanligt ett stort misstag.

Jag gick bort till sopstationen med hushållssopor, plåtburkar och äggkartonger. Sorteringen visade sig bestå i brännbart och aska. Alltså; det som har brunnit och det som inte ännu har brunnit men tydligen skall göra det. Det fanns också glasinsamling, men bara för färgat, ett slags glasflaskornas omvända Apartheid. Eftersom jag tror att de flesta här kommer från Södermalm och är rabiata sorterare, vågade jag inte bara hiva allt i brännbart och sticka. Jag bar ned det som blev över till bilen för att sortera när vi kommer hem.

Nu var jag vid bilen och mitt huvudsakliga ärende; att skotta fram den och åka och tanka. När jag nu tänker tillbaka på hur ung och naiv jag var vid denna tidpunkt på dagen så vill jag gråta.

Där pulade jag med den jättekorta skoveln och min snöborste och trodde att allt var en munter lek. Efter en kvart hade jag skottat fram den igloo som vår bil var och tagit bort det mesta av snön bakom så jag kunde backa ut. Snön yrde och vindrutetorkarna var isiga och gjorde halvcirkelformiga vatten mönster på rutan. Men det var en halvtom parkering, vad kunde hända? Jag körde långsamt ut i allt det vita. Snart visade det sig att i allt det vita fanns det annat vitt som, om man kör på det, skrapar hemskt mot underredet och hejdar en fullvuxen bil.

Jag tänkte: -Oh, herregud! Jag sa högt till mig själv: -Oh, herregud. Sällan har väl den allsmäktige guden varit så närvarande i vår Focus som nu. (Som vanligt vägrade han hjälpa till.)

Jag klev ut och såg att jag hade kört in i en snödriva. Alltså en snövall uppskottad av den gula traktorn som kör omkring här. (Han har för övrigt kört förbi här varje dag och tittat in genom fönstret från sin upphöjda position och sett mig sitta i soffan. Ibland snackar han i telefon, ibland lyssnar han på P3 i sina hörselkåpor, men alltid verkar han undra varför jag sitter därinne, när alla andra åker skidor. Jag vet inte om han väntar sig att jag skall komma utspringande och ropa att jag är kidnappad och förd till Sälen mot min vilja, eller om han bara tycker jag är lat. I alla fall har vi glott en hel del på varandra.)

Vallen var av gammal isig snö och framdäcken hade liksom kört över den hårda snön och nu vilade underredet mot den och de drivande hjulen hade knappt kontakt med marken.

Jag tog fram en skyffel och började skotta undan snö. Problemet var ju att den snö som bilen vilade emot var under bilen. Jag försökte sticka in det korta skyffel under men den klingade mest emot…vad som nu finns under bilar. Kardanaxel? Svetten började nu rinna och jag jobbade febrilt. Bilen hade hunnit ungefär 26 meter innan snödrivan kom från ingenstans och stoppade den. Nu stod den väl synlig från ungefär femtio stugor och massor av folk vandrade förbi och sneglade åt mitt håll. Jag suckade och betänkte det allra bittraste av alternativ för en man; att fråga någon om hjälp.

Då såg jag Cilla, Thomas och Rasmus komma ned till parkeringen för att fara sta och åka längdskidor. Jag hastade dit och bad dem om hjälp. Jag vill inte gå in på detaljer men vi jobbade all ganska länge enligt olika teorier.

Alla resultatlösa.

En man kom förbi och erbjöd sig att bogsera loss bilen. Vi gjorde mängder av förberedelser men aktionen misslyckades. Vi tackade honom och fortsatte peta bort snö under bilen.

Tillslut liksom ruckades hela fordonet. Det åkte ned en smula. Alla blev genast positiva, men jag undrade genom mina svettdimmor om det var tillräckligt. Utan riktig tillförsikt satte jag mig i bilen.

Då hände det! Min kropp gjorde skillnad. På ett positivt sätt. Min avsevärda tyngd gjorde att bilens totala vikt överskred snökristallernas styrka och bilen rasade ytterligare några centimeter. Nu lossnade den äntligen!

Skidfamiljen jublade och jag var lättad. Jag parkerade långt ifrån snödrivorna och tackade dem innan jag for iväg och tankade.

När jag kom hem var hela munderingen blöt av svett och mina byxknän hade sugit upp stora delar av snön på parkeringen. Allt fick hängas upp i torkskåpet. Jag var supervarm och satte mig i kalsonger i soffa och tänkte att nu kan mannen i gula traktorn komma när han vill.

Jag bryr mig inte.

Jag kommer att sitta här i kalsonger och passar inte det så kan du åka någon annanstans.

Jag tänker inte gå ut något mer, så sitt du och lyssna på P3 och glo, jag tål att tittas på.