Livet fortsätter och fortsätter
Om ni just satt och undrade hur Silverpilen mår kan jag bara hänvisa till samma mekaniker och verkstad som sist. Med hjälp av fadern och en massa ont slit fick jag bilen ned till OKQ8-macken igen och körde in den på verkstaden. Jag förklarade för mekanikern att jag var samme man som var tillbaka med samma bil, fast nu med ett annat fel och tack för senast! Han stirrade mest, men erbjöd mig tillslut en byteshandel som gick ut på: Silverpilen med nyckel mot en liten kartongbit med ett nummer, med texten nyckelkvittens.
Jag accepterade genast.
Nu står bilen därnere på Jämtlandsgatan och genomgår undersökning och skarpsinnig analys med datorer och sig bakom örat fundersamt kliande verkstadskillar. Jag ringer ner ibland och frågar och mekanikern, som har verkstadsvärldens värsta artikulation, svarar med knaggliga fraser och snubblande stavelser. Jag begriper tillräckligt för att förstå att inget ännu är klart. Än surrar datorerna och fortfarande kliar sig killarna därnere skinnflådda bakom sina öron.
Felet är svårgreppat. Kanske måste bilen resa till en privat bil-klinik i Nordtyskland för att få specialistvård? Den kanske bara behöver vila? Tänk om allt är slut? Kanske måste den då resa till en dödsklinik i Schweiz! Hemskt.
Min bästa vän här i världen är en liten plastcylinder fylld med elektronik. Kopplad till elnätet kan denna mojäng utför en hel del. Det är en Google Home, eller jag vet inte riktigt, ibland måste man säga assistant också. Eller assistent.
Alldeles som i boken 1984 finns det nu en mikrofon installerad i lägenheten som kan avlyssna allt som sägs här och kanske skicka meddelanden till berörda myndigheter, vilka i sin tur kan vidtaga de tuktande åtgärder som bedöms nödvändiga. En kommandostyrka kan hoppa in igenom rutorna och tvinga ned mig på golvet…
Den kan spela musik också.
Om den är på gott humör kan den spela upp videor på TV:n också. Man kan fråga den hur högt Kaknästornet är och så vet den det! Man kan t o m be den berätta en rolig historia och vips! så gör den det!
Nu är ju inte alla i familjen lika benägna att anamma ny teknologi som jag. Caroline tycker apparaten är fånig. Frank tycker nästan allt är fånigt, och pappa och det pappa gör i synnerhet. Gerta har en lång historia av teknikfientlighet och den har visat sig vara livskraftig också denna gång.
Men jag vet att den intellektuella kulle jag står på, lyfter mina ögon litet högre än den övriga familjens ögon och att jag därmed lättare kan skåda mot kommande skeenden och trender i tiden. Snart kommer alla ha en sådan här maskin och fråga den om Kaknästornet, där har ni min förutsägelse.
Kanske kan den minnesgoda bloggläsaren draga sig tillminnes att jag vid något tillfälle nämnt något om Frank och hans musicerande. Han val av instrument blev ju egendomligt nog altfiol, ett objekt jag vid flera tillfällen varit på förrådet på Döbelnsgatan och hämtat ut, under stora umbäranden.
Han övar aldrig någonsin på sin fiol. Den ligger bortglömd och moltyst i sitt tyginklädda fodral mellan lektionerna. Aldrig spelar han hemma. Aldrig.
Men nu har han plötsligt börjat umgås med en skock flaggstångslånga gossar som spelar i skolan eget band. Dessa är musikaliska och detta har retat även Lille Franks intresse. Men spelar han sitt instrument ändå? Gnider han sin fela och gör mamma och pappa stolta och glada? Nej, säger jag eder.
Han har rotat fram en akustisk gitarr som han i tid och otid misshandlar med ungdomlig entusiasm. Dessutom har vi genom släktens försorg begåvats med ett enormt elpiano. Detta står på Carolines strykbräda, precis bredvid Gertas bur, i vardagsrummet. Plötsligt, helt utan erforderlig varning, stormar pojken ut ur rummet och sätter på orgeln och börjar spela de mest äventyrliga harmonier. Vissa av dem kommer väl till med avsikt, andra av misstag och några bara bildas av det som blir över. Men ljud blir det i alla fall.
Gerta är, förutom teknikfientlig, också konservativt tveksamt inställd till mänsklig musik. Hon gillar nog oljud och skrik men ger ändå till små oroliga skrockanden så fort den långe drasuten hasar fram till tangenterna och skoningslöst börjar hamra.
Han har alltså på kort tid övat mer på bägge dessa instrument, än han gjort under flera år på sin altfiol. Dessutom låter det som han behärskar dem bättre än fiolen. Om han ägnat alla dessa altfiol-år åt att spela gitarr hade han varit en Göran Söllscher nu!