En kung i natten
Klockan är kvart över tio och det är fortfarande ljust som på dagen. Jag försöker få litet extra egentid men Frank kan inte sova och Caroline ligger och läser något slags bok och Gerta sitter i sin bur, under filten och fräser. Det borde vara tyst och lugnt vid det här klockslaget.
Mannen i varje normal familj gillar att stanna uppe när de övriga medlemmarna har krupit i säng och vara för sig själv. Sitta uppe i halvdunklet och bara betrakta väggarna och tänka och kanske, i passande fall, ta en stilla pilsner. Han vill låta kosmos energier stråla genom hans astralkropp. Eller, mer vetenskapligt; njuta av tystnaden. Han vill låta det kravlösa tigandet omsluta hans söndertjatade kropp och känna meningslösheten skölja över honom som en dusch av stilla accepterande av alla eventuella brister.
Ahh, se där. Avkoppling.
Här är man själv sin egen kung.
Visst kommer man vara avsevärt tröttare i morgon. Sömn är en nödvändighet, men det kommer att ha varit värt det. Hjärnan kommer att ha uppskattat en stunds frigång innan sängdags. Det är här alla fina, aldrig återkommande, höga planer och tjusiga idéer formas. Den som måste sova för att drömma behöver väckas!
Hmm, nåja. Jag sitter i alla fall här och har det ganska mysigt.
Frank har nog somnat nu. Han har en otrolig aptit på dataspel. Varje dag kommer han hem och snackar om olika saker som skulle komplettera hans spelvärld. De har alla en sak gemensamt: de kostar pengar. Inte mycket. Men eftersom det är något nytt varje dag så skulle världens samlade rikedomar knappast räcka.
Jag donerar från den del av världens rikedomar som är min att förvalta, men har knappast lust att sätta mig i skuld bara för att de som konstruerar dataspel skall kunna köpa ballare flipperspel till sina penthouses.
Men skall man vara ärlig så gör Frank en massa annat än att spela. Han går i skolan t ex. Där har de skött om fjärilslarver och fått dem att förpuppa sig och nu börjar de utvecklas till fjärilar. Nässelfjärilar, tror jag.
Pojken är intresserad av matematik och verkar ha en viss fallenhet för ämnet. Han har fått börja med några uppgifter för årskurs fyra och tycker att det känns bra. Jag hejar på och säger att jag skall lära honom allt jag kan om matte.
Tyvärr kan jag inte alls särskilt mycket.
Jag köpte en bok i ämnet och började läsa. Frank kom och började intressera sig (hans speltid var slut) och vi pratade om ytor på kvadrater och trianglar och om pi. Jag förklarade att pi var ett underbart tal men att jag inte riktigt visste varför. Vi kikade i boken och såg att man skulle dela en cirkels omkrets med dess diameter för att få fram det legendariska talet. Genast hämtade vi en linjal, en räknedosa och en bit tandtråd. Vi mätte en av Carolines runda ljusstakar med den långsträckta dentalhygienartikeln och markerade tråden med ett sträck. Vi mätte diametern och gjorde uträkningen.
Antingen är pi ett väääldigt flexibelt tal eller så var det något med mätningen som inte stämde.
Frank började strax bubbla om olika saker i ”Minecraft” och själv försjönk jag i grubblerier om teori och praktik.
Annars är det väl som vanligt. Våren innebär mest elände med en massa cyklister, solen konstant i ögonen och vrålande mopeder på gångvägarna. Jag tror att jag börjar förstå livets kretslopp mer och mer. Först när man är ung är man glad och entusiastisk. Sedan blir man äldre och får mer sans. En tid senare blir man världsvan och litet blasé. Till slut tycker man världen är så full av fel att man maniskt famlar efter en utgång. När sedan den underfinansierade sjukvården skickar en in i armarna på döden grymtar man: Jag förstod att det skulle gå såhär!
Och känner sig nöjd.
Men man kan känna sig nöjd redan innan domedagen. Jag har t ex betalt av hela surfplattan direkt istället för att avbetala den. Jag känner stolthet. Stolthet och litet fattigdom. Stolthet och fattigdom, var inte det en bok? Om inte kan det säkert bli en. Surfplattan är i alla fall betald.