Stress
Stress. Det är ett ord och en företeelse jag icke gillar och sällan behöver befatta mig med. Men idag, i morse, hade det blivit ett missförstånd angående vilken tjänst jag skulle ha (Många verkar lägga skulden på mig; Solgerd på Trafikexpeditionen, flexföraren som fick hoppa in och köra och även min söta lilla fru. Jag är tämligen ensam om att hävda min oskuld och att lägga skulden på dataprogram och olyckliga omständigheter.) och därför blev jag väckt ur min skönhetssömn redan klockan en minut i sex i morse.
Förvirrad svarade jag och nämnda Solgerd ville med sträng röst göra gällande att jag inte var där jag skulle och att alla de olycksaliga omständigheter för vilka jag fallit offer i själva verket berodde på slarv och allmän nonchalans. Jag värjde mig så gott jag kunde i dunklet i hallen i min oformliga pyjamas och bedyrade att jag skulle hinna till avlösningen 7.36 på Fridhemsplan.
Jag hade ingen aning om hur realistiskt mitt löfte var eftersom jag i min förvirring inte fått på mig glasögonen och därmed omöjligen kunde se vad klockan var. Hon suckade och sa att det var ju alltid något.
Nu begynte en desperat aktivitet.
Lampor tändes, pyjamasdelar kastades hit och dit, linser sprattlade runt på fingertopparna, byxor hittades men befanns sakna nyckelknippa i fickan, nyckelknippa lokaliserades och tappades i golvet, hår tvättades och torkades slarvigt (med Carolines badlakan! Det hade jag glömt!), plånbok och telefon hittades och flyttades till rätt jacka och i sista stund hann jag packa ned pocketboken med Hemingwaynoveller på originalspråket innan jag stormade ut i vintermorgonen. Enligt appen på telefonen var jag tvungen att jogga till centrum för att hinna med tåget som skulle föra mig till Kungsholmen i tid för att köra den där 62:an vid 7.36. Tänka sig; jogga! Jag!
När jag väl sjunkit ned på tunnelbanesätet för att till slut pusta ut tänkte jag att detta gör jag aldrig om! Nästa gång sjukskriver jag mig eller begär förtidspension om jag blir väckt i ottan!
Jag är van att vakna en timme eller så innan jag skall iväg. Jag sitter och läser tidningen eller stirrar bara rätt ut i luften. Ibland är det ett ord jag läst kvällen innan som måste slås upp i SAOL eller ett engelskt idiom som måste kontrolleras. Det är en skön lyx att ha tid att kontrollera vad Strindberg menade när han skrev om Canossavandring i slutet på Inferno…År 1075. Den tysk-romerska kejsaren Henrik IV och påven Gregorius VII råkade i luven på varandra…Samtidigt finns det ju människor som har det så här varje morgon. Stress, stress och jäkt. Nätt och jämnt hinna. Springa hit och springa dit.
Jag blev inte människa igen förrän efter lunch. Hela dagen blev förryckt. På torsdag kommer min chef tillbaka från sin semester och kommer att undra varför jag inte håller mina arbetstider och kalla mig till sitt rum.
Då är det dags för min Canossavandring.