Kalles blogg The next gereration

Jo, här sitter man i den sena eftermiddagens ljumma vindar under ett parasoll med ett glas rosévin med mycket litet kläder på sig. Jag känner det som om min stora dröm att vara med i “Sex and the city” har besannats. De som ser mig utifrån kanske inte har den omedelbara upplevelsen men eftersom de andra är nere och badar vid bryggan så behöver jag inte bry mig.
 Jag bara blundar och låter den något njugga svenska värmen vara den stekande heta solen över någon tropisk semesterort och vinkar belevat åt Grevinnan Swihnbak och nickar åt min gamle vän Överdängare Fnasnaghel som kommer spatserande på strandpromenaden i vita sommarkostymer. Se där, där kommer ju Kapten Knaap! Kom hit du gamle snedseglare och låt mig bjuda dig på en ljummen toddy!

Nå, men det är i alla fall hyfsat väder och semestern känns som semester.

Vi har haft en incident med Silverpilen.
Nej, jag vill lugna er; det är inget fel på det teknologiska monstret i sitt gnistrande skal, han mår BRA. Men när The Big C. en dag kom hem från en av alla våra inköpsresor till Flen så talade hon allvarligt om för mig att Silverpilen hade sprungit läck. Hon sade att det droppade om den och att vidare körning kändes omöjlig. Hennes blick förebrådde mig, utan ord, för att inte vara utbildad bilmekaniker. Jag gick och öppnade huven fast jag visste vad som fanns där; en massa obegripligheter.

Jag skakade kunnigt på huvudet och beslöt mig istället för att titta in under bilen. Efter en stund såg jag mycket riktigt att det var en vätska som droppade ner från bilens innandöme, ungefär vid framdörrens gångjärn.

Jag hummade rutinerat och lade in en tidning inunder.

Den blev blöt.

Jag hummade igen och sköt in en bunke under.

Den samlad på sig litet vätska.

Mer hummande.

- Ja, det läcker ut något på undersidan, sa jag till Caroline.

- Jag vet, det var jag som sade det till dig! replikerade hon.

Jag for in till Flen med bilen i akt och mening att lämna in den på verkstad. Med litet efterforskning så lyckades jag lokalisera en bilverkstad. Jag parkerade bilen och steg ur och vandrade upp mot entrén.
Där satt, på ömse sidor om garageporten två individer. Den ene helt ung och den andre nog så gammal. De blängde på mig och genom “sista-färden-banjo-spel-inavel-vibbar”. 
Jag talade om att jag hade en trasig bil.
Säkert inte den första gång dessa ord uttalats på en bilverkstad men den unge blängde än mer skelögt på mig och sade ingenting. Sakta vände jag mig mot den äldre och betraktade honom.

Vinden blåste litet damm över den tomma parkeringen på Amazonplan och från Willys hördes shoppingvagnarna krocka. Han tittade på mig och idisslade något som jag inte ville veta vad det var. Skäggstubben på hans slappa kindpåsar guppade med ett smaskande ljud.

- Du vill nog prata med Tommy, sa han.

Jag kände att; det ville jag nog. Men vem var han? Var var han? Jag tyckte att jag hade kommit för långt för att ge upp nu, så jag frågade var Tommy fanns.

Just nu.

Idisslaren rörde på huvudet och nickade lojt inåt verkstaden.

- Jag tror han är därinne.

Jag tittade på de bägge männen i garageöppningen och medan den yngre killen hittade något värt att utforska mellan sina hörntänder gick jag långsamt in i verkstaden.

Man fick se upp var man satte fötterna, det låg märkliga saker överallt och gapande motorhuvar visade sargade motorer och olja droppade på många ställen. Jag drog mig mot andra änden av lokalen och såg en man ligga stilla under en Toyota. Först verkade han död och orörlig men sedan såg jag att hans händer arbetade med något, långt därunder.

Jag hade fått nog av att vänta och frågade om han var Tommy. Han vred sig oändligt sakta ut underifrån bilen och blängde på mig. Han sade:

- Ja.

Jag förklarade mitt ärende och han fick ett roat utseende i ögonen. Han ville veta vad det var för bil.

Jag talade om det för honom. Han undrade om det var en modern variant och jag sa att det var det väl.

DÅ förklarade han att moderna bilar har AC. AC genererar kyla och kyla på en varm dag är lika med KONDENSVATTEN.

Jag stirrade förbluffad på honom; visste han något om detta? Jag började tänka efter. Ett kallt glas dricka på en varm dag, det rinner ju vatten om det!
Var det om detta vatten den mystiske främlingen talade när han nämnde KONDENS?
Han följde mig ut, förbi de två saktmodiga väktarna vid porten. Han skådade Silverpilen och sade igen: kondensvatten. Jag tackade förbryllad för upplysningen och lämnade den märkliga trion stående på garageplan i den sörmländska sommardagen.

The Big C. blev ganska lättad när hon blev varse den vise främlingens utsagor och beslöt att fortsätta njuta av den varma dagen utan vidare bekymmer för Silverpilen.

Annars händer det inte mycket.

Vi var på Sagostigen på torsdagen. En vandring på en stig med små bodar här och där med inbyggda sagor. Den invigdes 1966 och har drivits i den andan sedan dess. Men Frank gillar den. Gistna stugor som talar om sagor som Sötgröten och Arbetsbytet. Nedslitna klätterstatyer av Mors Lilla Olle och Björnen. Nergrävda studsmattor och elbilar och en teater där Tant Klaver brukar husera. Ponnyridning med sommarjobbande stalltjejer. Servering med glass och korgar med kaffetermos och bullar. Och en tacobuffé.

Man får tusen myggbett.

Vi stannade också vid en shoppinglada mitt inne i skogen och Frank och jag köpte varsina par badbyxor. Outletten bara låg där, bredvid det bruk där “100-åringen som försvann” skulle ha lärt sig allt om sprängmedel.

En plats att åka förbi.

Igår var vi på Malmamarknaden i Malmköping. Vi blev lurade att parkera en kilometer från marknaden och sedan gjorde jag av med 500 kronor på två timmar och fick ingenting ut av det annat än ett par “Foppatofflor” och en ryggkliare. Jag funderade på att “driva månglarna från templet” men de var så många och jag så orättfärdig.

Sommaren fortsätter och jag tar nu en Kärleksöl!