Kalles blogg The next gereration

Idag har jag också varit inne en sväng hos en av de märkligaste människorna i hela Brommaplansområdet. Han är känd under artistnamnet ”Spisgubben”. Mitt emot macken har han en liten källarlokal där han idkar sin hantering. Som namnet skvallrar om så är han expert på spisar. Vidare kan nämnas att han följaktligen också är gubbe.

Jag har varit där en gång för några år sedan och köpt spislera.

Innan LANDET och köksspisen hade jag inte en aning om spislera. Jag visste ingenting om Spisgubben heller. Jag brydde mig, skam till sägandes, inte ett dugg om vedspisar ens. Ja, skall man vara riktigt ärlig så var intresset för spisar i allmänhet obefintligt.

Men, man lever och man lär. Man lever och man tvingas sätta sig in i saker man ofta vore bäst lämpad att hålla sig ifrån. Nu var det så att The Big C. hade en stark önskan om att få köksspisen på landet i operabelt skick. Hennes önskan är min lag. Inte bara min, jag tror att det är lag i hela Stockholms län och en stark rekommendation i stora delar av Sydsverige.

Nåväl, jag ombads alltså att köpa spislera och en sökning visade att det fanns en specialaffär för spisar i närområdet. Fina fisken. Öppettider basunades ut på hemsidan och jag begav mig dit. Stängt. Sjukdom. Nästa gång kom jag tillbaka. Stängt. Kommer strax. Strax kom och gick men inte skymten av någon spisgubbe. Någon vecka senare: Stängt, utan vidare kommentarer.

Nu ringde jag innan jag företog resan dit och då svarade en mycket förvånad spisgubbe att det var SJÄLVKLART att det var öppet, hade jag inte läst på hemsidan?

Jag kom dit och bad om spislera och spissvärta. Jag fick en dammig brun papperspåse innehållandes pulver och en tub. Jag betalde och frågade gamle spisgubben hur man blandade leran. Han suckade och sade att jag skulle blanda i vatten tills det blev lagom. Vidare frågor avfärdades med gutturala läten och en i allmänhet avvisande attityd.

Men det gick bra. Vi kladdade på leran och spissvärtan och allt var frid och fröjd. Spisgubben föll i glömska och Brommaplan blev åter en fridfull plats med tusentals snurrande bilar, bussar, cyklar och långtradare.

Nu har spisen på landet slutat fungera, det bara ryker in. Rökgången är sotad och videofilmad, spjällen är öppna och skorstenen uppvärmd. Det fortsätter att ryka in. Inget hjälper.

Nu när jag kom körande där med mina svindyra köttbitar tänkte jag att; Spisgubben vet nog vad felet är! Eftersom jag var 20 meter ifrån hans lokal parkerade jag och gick dit. Öppet! Den här gången var det tio minuter före anslagen tid. Han verkar inte vara en man av strikt tidhållning. Nåväl, nu är han ju spisgubbe och inte urmakare så jag gick in.

Han såg på mig som om jag var en idiot och totalt ignorant inom spisområdet. Genom att öppna munnen bevisade jag omedelbart hans misstankar. Jag frågade om vår vedspis och han suckade. Ja, det kan vara mycket.

 – Är den [obegriplig fackterm]-monterad?

– Jaaa? Vadå?

SUCK.

– Är [irriterat mummel] ansluten till [ohörbart]?

–       Javisst.

–       Det läcker väl. Det kan vara [sludder] som läcker eller [någonting-luckan]. Dom jävlarna läcker som såll. Fan, det kan vara [oartikulerad uppräkning].

–       Jaha, vad gör man då.

–       Äh, fan. Du får väl ta hit den.

–       Jaha, den finns i Flen.

–       Ha ha! Jag har för #¤#&#&:an kunder i TYSKLAND.

Nja, ugnar och Tyskland. (Don’t kid yourselves, han var definitivt gammal nog!) Där kände jag att det var dags att fortsätta eskortera mina köttbitar hemåt. Här blev det inga ugns-lagningar gjorda.