Kalles blogg The next gereration

måndag den 11 oktober 2021

Under mitt långsamma åldrande märker jag att tankarna allt oftare kapitulerar inför en obändig lust att drömma sig tillbaka, snarare än att leva i nuet och planera för framtiden. Jag går liksom baklänges ned för ålderstrappan och försöker få en sista skymt av en svunnen ungdom. Inte för att ungdomstiden var så fantastisk, det är mer ett resonemang med uteslutning som metod: när jag nu jämför med det som kommit efter ungdomen och det jag i skrivande stund har framför mig så är den enda återstående slutsatsen att de där åren var höjdpunkten i livet. Jag var på toppen vid den tiden, oavsett vad mitt dåvarande jag har (hade) att säga om saken. Det är också en fråga om relativitet, man vet bara hur bra man har det efter en jämförelse över tid med hur det blev sedan.

Eller så minns jag fel. Jag har det ganska bra nu också, jag är till exempel ledig idag. Igår kväll tog jag mig några whisky och läste en bok om jakt och vargar av Kerstin Ekman. Idag har jag läst hundra sidor i en bok som egentligen är Magnus Ugglas blogg från 2007 och köpt rostbiff till middag. Det gjorde jag nog inte i ungdomen. Kanske är minnena från förr en gåva från ungdomens överflöd, skickat framåt i tiden, till ett åldrande själv? Börjar jag bli filosofisk eller vill jag bara sjunga duett med Arja Saijonmaa? ”Ljuvliga ungdom, dig har jag kvar som…glädje, någonting, någonting på äldre da’r”

Om vi förflyttar oss till nuet så maler livet på. Förnya recept på blodtrycksmediciner, däckbyte på bilen, löjligt långa arbetspass på jobbet och försök att titta på TV-serier på Netflix. Jag har liksom inte uthålligheten att kolla på tio delar med samma människor som springer omkring och löser mord eller tjatar på varandra. Jag försöker spela Candy Crush samtidigt. Eller Wordfeud. Ibland sätter jag mig i andra rummet och läser och lyssnar på ljudet. Ibland sätter jag mig på muggen en halvtimme eller går och lägger mig, men man hänger liksom med nästa gång i alla fall. Men särskilt kul är det inte.

Vi gillar annars att titta på TV som man gjorde förr i tiden. Man sätter på apparaten och väljer en kanal och tittar på den tills man tröttnar. Ibland får man se oändligt tråkiga saker och ibland får man se program man aldrig skulle ha valt själv. Jag såg en dokumentär om Alf Robertsson för en tid sedan. Den var oväntat intressant. Han hade ju varit till sjöss som ung man och sedan varit nästan utfattig som småbarnsfar innan karriären tog fart.

För några månader sedan började jag läsa Bodil Malmstens samlade dikter. Till slut var jag helt inne i dem. Hjärnan försökte förvandla andra texter jag läste till Malmstensdikter. Så, OK, nu har det varit normalt ett slag, när kommer tvisten? När kliver vi in i det konstiga landet och blir till dvärgen Gustaf? ”Varför göra sitt bästa när ens bästa inte kommer med på TV?” skrev hon 1989. Befogad undran i vissa läger än idag. Har också läst hennes loggböcker från Frankrike och roats storligen. Vissa kan skriva, så är det bara.

Jag brukar ibland kalla mig själv ”Kungen av backväxeln”. Detta för att jag känner mig helt säker på hur man backar en bil. Hur man svänger in baklänges på en parkeringsplats. Jag backar överallt. Jag backar fort och långsamt. Jag backar ofta och när jag vill men aldrig fel! Förrän en olycksalig dag, ganska nyligen, när jag plötsligt backade in i en stolpe. Jag trodde inte mina sinnen! Hur kunde Kungen av backväxeln ställa till med en stor buckla på höger bakskärm? Jag vet fortfarande inte hur, men stolpen måste ha flyttat sig eller något. Kanske backade jag rätt in i ett litet maskhål i rum-tiden som mynnade i en lyktstolpe?

Dagen efter frågade jag på en plåtverkstad vad det skulle kosta att laga. Mannen tittade på bucklan och nämnde en summa som fick mig att suga in allt syre där vi stod och han började hosta. Jag började hosta. Kungen av backväxeln tackade för sig och sade att han fick tänka på saken. Sedan dess har jag försökt att dra ut bucklan själv med påklistrade plastbitar och en glidhammare, eller vad det nu heter. Inget har fungerat. Jag har fortfarande vissa planer men de får vänta till våren när temperaturen är bättre.

Jag har faktiskt lagat bilen förr. I somras skulle jag bara slipa bort litet rost vid ena framdörren och spraya på litet lagningsfärg. Döm om min förvåning när jag körde sliptrissan rätt igenom plåten. Jag skulle vilja säga att jag tog det hela med jämnmod och bara skrattade åt eländet, men jag kastades ut i vild förtvivlan. Hur skulle det gå? Vad skulle jag nu göra? Buhu, var köper man en ny bil? Hur kan man någonsin laga detta?

Svaret blev silvertejp. I några veckor, men sedan köpte jag en massa prylar på Biltema och lagade hjälpligt hålet. Det finns bildbevis. Kanske skulle jag lägga ut bilderna här för att visa hur duktig jag är?

Annars har jag skrivit en redogörelse för mina resor under åttiotalet med tyngdpunkt på Indienresan 1989. Det är egentligen skrivet till Frank så att han lättare kan förstå hur jag blev som jag blev, men om han tillåter det kanske jag kan publicera den här och få något slags respons. Kanske ni kan bli mina korrekturläsare? Jag skriver här läsare i pluralis och hoppas att jag inte förhäver mig.