Kalles blogg The next gereration

Här händer det ingenting alls. Möjligtvis har jag gått upp ett par kilo men det är svårt att säga säkert. Likt en olycklig surfare har jag ingen våg.

Caroline har en inne i sitt finbadrum men det blir ett sådant marknadsspektakel varje gång jag skall till att väga mig. Då kommer de sättande från soffor och kyffen och skall titta, häpna, förfäras, retas, skratta och börja komponera bantningskurer och lägga upp träningsscheman. Jag nöjer mig med att veta att jag har en fyllig silhuett.

Caroline påpekade, vid en särskilt långdragen soffsittning vi hade, att jag har dubbelhakor. Jag förklarade att om HON hade varit så här tjock, hade hon också haft dubbelhakor. Faktum är att vilken människa som helst skulle ha det om de vägde för mycket.

Istället för att bekymra sig om dubbla hakor borde folk se till att inte lägga sina näsor i blöt och låta oss tyngdvälsignade vara ifred.

Carolines födelsedag, den 50:e i ordningen, avfirades på ett coronasäkert sätt i Gamla Stan. Det var en hotellvistelse med flotta middagar och luncher. Vi drack champagne och vin. Det var kallt och mycket snö. Krogarna stängde klockan åtta och det blev snabbt fullt eftersom borden stod glesare.

Hon får väl ha ett större kalas när hon fyller 51 om viruseländet har dragit vidare då. Själv tyckte jag att det var stilla och lagom. Jag och mina hakor trivdes fint.

Silverpilen, vår åldrande bil, har inte haft sina bästa dagar. Den kan lätt klara en vecka med kallt väder men när kylan dröjer kvar får den svårt att starta. Ibland dör motorn just när man är på väg in i en rondell och då får man tänka raskt. Då gäller det att trycka ned kopplingen och starta bilen i farten och sedan kasta i treans växel medan man samtidigt styr undan från de värsta dårarna.

Visserligen ger det en känsla av äventyr och uppfriskande panik i tillvaron när man aldrig riktigt vet hur det skall gå. Det kan vara uppiggande för någon som är lysten på strapatser och umbäranden, men för en lat gubbe som undertecknad är osäkerheten endast av ondo.

Dock har vi förut haft bilen inne på verkstad och där hittade de inget fel på den. Den kom tillbaka i samma skick fast nu valde den att starta utan problem. Ovanligt att få en verkstadsräkning på noll kronor. Överhuvud är det ovanligt med räkningar på detta belopp, när jag tänker på det.

Asch, vi får väl köpa en ny bil. Jag återkommer när jag har rett ut finansieringen.

Annars kan jag tala om att Caroline och jag blivit beatnicks. Vi har, vid minst tre tillfällen, tittat på s k ”livestreaming” från Fasching, inne på Kungsgatan. Det är en jazztrio ena gången och ett band med vokalissa andra gången. Det är ändlösa solon på orkestergitarr och esskornett. Ståbas, vispar, långa snarlika låtar och hippa skägg. Vi sitter i soffan och diggar allt vad vi kan. Ibland förekommer rödvin och efteråt brukar Caroline skicka en slant via någon betaltjänst så att jazzkillarna kan köpa litet mikrobryggeriöl och ett paket Gauloise. Vi känner oss ganska coola.

Frank skakar på huvudet.