Kalles blogg The next gereration

Det kan skönjas ett ljus vid horisonten, den återvunna hälsans flämtande låga tycks mig komma närmare. Jag mår bättre idag. Igår var jag en pulserande klump av segt slem som drog omkring över golven här hemma, hostandes och snörvlandes.

En ömklig syn, en erbarmlig uppenbarelse, jag var besegrad av bacillernas månghövdade arméer. Mitt immunförsvar viftade med uppgivna vita flaggor och det ondas slutgiltiga seger över det goda tycktes oundviklig! Då tog jag resolut en näve Ipren och gick och lade mig och...Evoe! I morse mådde jag åtskilligt bättre och har sedan sett ytterligare svaga tecken på återvunnen vigör. Det går åt rätt håll, således.

Jag fick igår ett meddelande från en taxiförare som var på väg hit med ett test. Han ringde och jag fick sätta på mig ett munskydd och harkla mig ned till entrén och hämta den lilla påsen. Proceduren från Spånga IP upprepades därefter med de kraftiga kväljningarna och det myckna slemmandet. Jag skall här bespara eventuella läsare de mucus-dallrande detaljerna. Jag gjorde det som behövdes och returnerade påsen när samme man kom tillbaka till entrén för upphämtning.

”Lycka till!” sade han och vandrade bort till sin bil med en plastbox full av testpåsar. Vad menade han med det? Jag tittade efter honom. Det var grått, kallt och såg ut som om det skulle kunna tänka sig att börja snöa. Jag retirerade upp till lägenheten och snöt mig ljudligt.

Det visade sig att jag hade haft rätt hela tiden: testet var negativt. Svaret kom redan i natt någon gång, så när jag klev upp vid halv fem i morse hade jag redan skriftligt intyg på att jag var friskare.

Varför kliver jag upp halv fem när jag inte skall jobba? För att det är det man gör när vaknar: man kliver upp. Jag har beslutat att bli hemma även i morgon för att undanröja alla risker för återinsjuknande. Lika bra att dra nytta av faktumet att ingen saknar mig på jobbet och låta även fredagen bli en vilodag.

Jag har suttit så mycket på Carolines nya köksstol och läst de senaste dagarna (Vanligtvis kan jag sitta i fåtöljen eller soffan men Vardagar III är så otymplig att den kräver ett stadigt underlag.) att jag var tvungen att vandra omkring en stund och gåendes läsa om Bob Hansson i tidningen Vi. Jag vill ju inte bli öm i bakdelen beroende på att jag har suttit för mycket. Det är dumt att skaffa sig ytterligare kroppsliga bekymmer nu när den övriga livslusten verkar återvända.

Nu har jag givit mig i kast med Montaignes essäer och lyssnar på Ola Magnell. Det finns alltså gott hopp om fortsatt liv!