Kalles blogg The next gereration

Goda nyheter: ett coronatest-kit är på väg hit medelst taxidroska. Jag har äntligen något att hänga upp dagen på. En ranglig spik att fästa meningen med min tillvaro på. Jag firade detta med ett par Treo och en Ipren.

Annars läser jag en del för att få tiden att gå…eller, ja tiden kommer ju att gå alldeles oavsett vad jag eventuellt företager mig eller låter bli att företaga mig. Det är mer så att jag läser för att ha något att göra medan tiden går. En annan sak är att vissa böcker jag försöker läsa är så tråkiga att jag somnar, vilket också är en  sak att göra medan tiden går, även om det inte alltid är lika bildande som att läsa.

Just i morse läste jag om ”A concert for Bangldesh” som arrangerades av George Harrison 1971. Han försöker få ihop ett glatt gäng för att lyckliggöra sin citar-knäppande kamrat Ravi Shankar vars far var född där. Nu var läget i landet ett elände med naturkatastrofer, krig och svält. Harrison lyckades få en knarksluddrande Eric Clapton att lova närvara och Ringo var snabbt med på noterna.

När han förde saken på tal med sin gamle vän John Lennon så svarade han glatt att han kunde tänka sig att dyka upp men endast om YOKO ONO fick ett tillfälle att framföra sina alster under samma konsert. (Ni VET redan att jag har ett ansträngt förhållande till Yoko Ono. Även om det inte var hennes fel att Beatles sprack så har hon fått alldeles för mycket uppmärksamhet givet storleken på och kvaliteten av hennes talang.)

Nåväl, efter detta ultimatum retirerade George och förde aldrig mer saken på tal med John. Jag citerar:

” He knew people would be less kindly disposed to the charitable intentions of the show if Yoko Ono was ululating in the vicinity.”

Ganska säkert ett gott val. ”Ululating”, to ululate, att ululera är att skapa ett gällt jollrande med tungan. Så som de plägar göra på bröllop och festligheter i Afrika. En gång fick jag, på Råcksta Sjukhem, se en video av ett eritreanskt bröllop och dör ululerades det tills mina trumhinnor blev korrugerade. Hur som helst är det en träffande formulering när det gäller Yoko.

Emellanåt när jag tröttnar på en bok så läser jag några sidor ur Lundells Vardagar. Den är stor, tung och tjock och hur mycket jag än läser i den verkar det städse återstå 400 olästa sidor. Hade den varit elektronisk skulle jag svära på förlaget stoppade in nya sidor medan jag sov.

Men han fortsätter fascinera mig med sina funderingar angående världsläget, unga kvinnor, Stenshuvud nationalpark, gångstavar, turnéplanering, musik, böcker, konst, fåglar, dålig nattsömn och romantiska framtidsplaner som aldrig blir till annat än planer. Vi får ta och åka ned till Simrishamn i sommar och besöka galleriet. Titta på tavlorna och köpa nya delar av Vardagar I, II och III. Jag kan ta en tidig promenad bortåt Kivik och har jag tur kanske jag blir påkörd av en vilt fyllekörande Lundell på väg ner till havet för att ge det en välbehövlig puss.

Aftonbladet: ”Känd artist körde över korpulent turist, lät honom ligga i diket och hittades senare drunknad i Baskemölla hamn med öppen mun. Bägge verkade nöjda.”

 

Boktips: Lundell  Vardagar III

              Hepworth  1971 – Never a dull moment