Kalles blogg The next gereration

Om ni tänker åka till New York så glöm guideboken och packa istället en extra plånbok.

Jag vet vad jag talar om, ty jag har varit där.

Om ni tänker bese de saker på Manhattan som är värda att skåda och uppleva det som upplevas bör, glöm ej ett par fotriktiga skor. Det blir mycket promenerande. Massor av gående. Spatserande och flanerande i mängder.

Jag vet vad jag talar om, ty mina fötter värkte redan på den andra dagens morgon.

Vi flög flygplan till Newarks flygplats som ligger i New Jersey och inte riktigt är New York. För att ta sig in till Manhattan måste man taga sig samman och arrangera sin transfer till hotellet. Alternativen var flera, men taxi föll bort eftersom den skulle kosta en bit över tusen kronor.

Jag tog ledningen och deklarerade stolt att jag sett en video på ”The Internet” om hur man åker tåg till Pennsylvania Station. ”Följ mig!” manade jag över oväsendet i ankomsthallen. Vi åkte skytrain till en tågstation och ställde oss att vänta. Solen sken och förväntningarna var tämligen höga. Dock lät tågskrället vänta på sig och snart började en högtalarröst meddela att det var försenat och allt började påminna om pendeltågseländet i Stockholm, fast med resväskor och jetlag.

Till slut kom det något luggslitna tåget och vi klev på och försökte få plats. Det blev stegrande trångt vid varje station och jag var uppträngd mot en dörr medan resten av familjen hade skaffat sig sittplatser. Nu började det verkligen likna pendeltågselände.

(Jag fick inga extrapoäng för mina transfer-förberedelser. Snarare en förnimmelse av en familje-kollektiv irritation.)

På Pennsylvania Station var det mer folk än jag visste fanns och vi räddade oss upp på sjunde avenyn och in i en taxi. Paniken på gatorna kunde knappast ha varit värre när King Kong härjade här i början på trettiotalet. Alla skrek, alla tutade, alla sprang, alla viftade och åbäkade sig å det grövsta. Lukter av pastrami, hot dogs, uteliggare och hämt-kaffe blandade sig med vattenångan som steg upp ur gatbrunnarna.

Vi kom till hotellet och de hälsade oss välkomna genom att avkräva oss på ett slags avgift som tillsammans med skatt och ”deposition” belastade mitt kontokort med två och ett halvt tusen. Booom. Men mer skulle komma.

Rummet var gammalt men fint nog. Det fanns ett kylskåp och två TV-apparater, ett sovrum och en extrasäng. Utanför hotellet låg Sjunde avenyn och om man kisade norrut kunde man se sydsidan på Central Park.

Det här skulle nog bli bra.

Vi åt på en restaurant och blev väl litet förvånade när vi blev tvungna att betala hundra dollar. Jag menar, jag hade knappast överkonsumerat öl, något som historiskt har visat sig kunna bygga på summan på en krognota förvånansvärt mycket, och ingen av oss åt Pekinganka eller strutsägg eller njöt av några andra excesser. Plus att vi var tvungna att lägga på dricks eftersom de stackars servitörerna och servitriserna knappt har så de klarar sig. Skatten lade de på notan alldeles av sig själva.

Jag vandrade ut och styrde oss mot  till en liten affär under förevändningen att hotellrummet behövde vatten. Jag tänkte att: ”Vatten är nog bra, men ett hederligt sexpack är ett måste för en törstig atlant-krossare.” Alltså köpte vi vatten och ett stympat sexpack med endast fem deltagare.

Mannen bakom kassan slog in alltihopa och lade på skatt och förklarade, genom förbluffande tät skäggstubb, att jag var skyldig tjugo dollar! Om vattnet kostade fem dollar så måste ölen ha kostat femton, alltså tre dollar stycket! Jag betalade och beslöt mig för att vi bara blivit lurade av en kvartersaffär. Jag släppte det.

Ölen smakade gott.

Vidare under vår vistelse kom vi insikt om att allt i New York (USA?) (Manhattan?) (Midtown?) är dyrt. DYRT. Inte som här hemma. Inte litet dyrare än här, utan dubbelt så dyrt eller mer. Men vad kunde vi göra? Vi var redan där och vi kunde ju inte avhålla oss från att äta och dricka. Alltså fick vi vänja oss vid att en lunch för tre kunde kosta nästan tusen kronor.

(Jag vet att det finns McDonald’s, frallor med mjukost på rummet eller ett rött äpple och ett kex, MEN jag är en livsnjutare, en epikuré, jag måste ha en öl och varm mat. Och resten av familjen också.)

Nå.

Vi for upp i Empire State Building nästa dag och begapade utsikten. Jag var där 1989 och hade med mig bilderna jag tog då, på min telefon. Det gick att jämföra utsikten. Den var fortfarande magnifik. T o m Frank var litet imponerad.

Vi fortsatte söderut och vandrade på ”The Highline”. Ett promenadstråk på en nedlagd upphöjd tågräls. Det var söndag och solen sken och vi var alla glada eftersom vi kunde promenera ovanpå trafiken och slapp vänta på grönt vid varje gathörn. En god turistattraktion.

Frank lyckades manövrera oss till en stor musikaffär där vi kunde gå omkring och titta på gitarrer för 30 000 kronor, ukuleler, trumset, tromboner och pianon. Ingenting blev köpt men flera av de anställda hade så märkliga frisyrer, hårfärger och ringar i ansiktet att man blev förvånad att de inte tog inträde.

Ja, jag får nog börja sammanfatta. Vi såg Frihetsgudinnan, Ellis Island, The Metropolitan Museum, The Museum of Natural History och Times square. Vi var på 9/11-museet. Vi såg Rockerfeller center och var uppe på utsiktsplattformarna därstädes. Vi åkte linbana till Roosevelt Island och var hos bokhandlare.

Caroline shoppade. Frank köpte LP-skivor (!). (Flera stycken. För 25 dollar. Vi har ingen grammofon?! Han var glad ändå.) Frank och jag var på ”The White Horse Tavern” där Dylan Thomas drack sin sista whiskey. Frank fick cola, jag öl och jag fick ett foto av ett foto på Dylan Thomas.

Jag har inte ens begynt att förklara umbärandena med tunnelbanan och vilka tåg som var express och vilka som var lokala. Dessa var icke försumbara, vill jag påpeka.

Jag vill dock framhålla, om jag tillåts träda tillbaka på tidslinjen en smula, den första morgonen på hotellet. Jag vaknade tidigare än de andra och insåg att solen snart nog skulle gå upp.

Jag hade mina skor, min kamera, min karta och en plan som tog form redan 1981. Jag skulle till ”The Dakota” där John Lennon blev skjuten. Vid denna tid hade han gjort klart ”Double Fantasy” och gick liksom en ny karriär-vår tillmötes. Mark Chapman sköt honom och satte sig och läste ur ”Räddaren i nöden” av Salinger. (Chapman sitter fortfarande i järn. Gott så.)

Albumet, ”Double Fantasy”, innehåller ett antal låtar av John och ett antal låtar av Yoko. Varannan om jag minns rätt. En objektiv genomlyssning av LP:n ger ett tydligt svar på vem som behövde skjutas. Enligt min åsikt.

Men det blev inte så, och nu behövde jag se platsen där det hände.

Alltså vandrade jag ut i New Amsterdam-morgonen och passerade Columbus Circle och vandrade norrut på Central Park West. Tror jag. Jag hade inte råd att ha ”The Internet” påslaget på telefonen, så en skrynklig karta fick duga.

Jag fick passera många gator nedifrån vår 56th Street innan jag var framme. Parken på höger sida låg som en grön diskrepans mot skyskraporna runt omkring. Inte många människor var ute strax efter 06:00 i detta område och jag hade New York för mig själv.

Vid ”The Dakota” var det också öde och jag gick fram och frågade en vakt i en kur om jag verkligen kommit rätt. Han stirrade på mig och verkade ha ett finger på alarmknappen när han svarade ”Yes”. Jag tittade och tänkte. Solen hade nu gått upp och jag knäppte några foton.

Det var ett vanligt hus. Stort och fint och så, men ett vanligt hus. Det är klart, var skulle karl-fan ha bott om inte i ett vanligt hus? Jag knäppte några fler kort och strövade över till parken där jag tittade på Yokos minnesmonument. Eller, det är egentligen bara en stenlagd cirkel med ordet ”Imagine” i mitten. Kan hon ha gjort det? De måste ha satt tvångströja på henne under skapandet. (Kanske bär hon den än?)

Jag gick tillbaka genom Central Park och tittade på alla hundrastare och alla joggare och alla cyklister. Jag hörde fåglarna och såg ekorrarna. Jag tog foton. Solen slösade med ljus och vinden rufsade mitt ömkliga gamla hår medan jag tänkte på allt möjligt. Saker som inte kan intressera någon annan.

Men mina fötter började redan värka.

Det var en bra resa, men dyr öl.