Kalles blogg The next gereration

Vi sutto väl där som bäst, jag och Arvid, och drucko våra toddys när han först dök upp. Vi var å Hasselbacken och hade just ätit. Vädret var gynnsamt och folklivet rikligt. Ett par konstaplar med solgnistrande pickelhuvor jagade efter en skock punschrusiga ynglingar som sjöngo ur Gluntarne och var alldeles ostyriga.

Mannen var klädd som ingen annan med bara ben och var alldeles orakad. Han hade ett brett debilt flin i ansiktet och bar remskor av gummi, till yttermera visso bar han något slags ispinne i handen som han från tid till annan slickade på.

”Martin” viskade Arvid mot mig och lutade sig närmare, ”vad är det där för en landstrykare som hittat hit?”

”Det anar jag inte, bror. Måhända är han en fritänkare?”

”Mer en narr.”

Knappt hade dessa ord yttrats förrän narren själv kom till vårt bord och helt fräckt slog sig ned. Genast började han prata på det allra märkligaste sätt. Talet var svenska men ändå inte. Jag satte på min pincené för att tydligt se hans mun och på så vis eventuellt lättare kunna dechiffrera hans rappakalja.

Först förklarade han, ganska onödigt, att det inte fanns ett moln på himmelen och att det därför inte hade varit någon nederbörd att tala om på flera dagar. Han framhöll sedan ispinnen och pekade på sina märkliga skodon och verkade mycket nöjd.

Strax började han sjunga på ett märkligt nasalt vis. Han sjöng att sommaren inte alls var av den längd som vi andra alltid hade föreställt oss och att all nederbörd var av ondo. Han förutspådde hösten och ville förvissa sig om att vi hört honom när han talat om det efemära i sommaren och hävdade att detta kanske var den enda soldagen.

Härnäst ville ha svalka sig i böljorna, men inte utan att först ha läst sig igenom en inaktuell nyhetstidning.

Arvid och jag stirrade ömsom på varandra, ömsom på den förryckta barden. Jag tecknade åt honom att försöka få ögonkontakt med de två konstaplarna och larma dem. Kanske kunde vi få denne flåbuse häktad och inlåst?

Arvid slank iväg och listade sig bort mot poliserna. Jag försökte under tiden få sångarens hela intresse för att avleda hans uppmärksamhet. Denne hade nu, likt en samisk nåjd, arbetat sig in i ett frenetiskt tillstånd och nästan skrek:

”Så lyssna på mig! Solen skiner kanske bara idag!”

Jag nickade sakta medhåll för att inte ytterligare reta hans ursinne. Nu begynte han skandera ”Na na na na na na na” och fick något drömskt i blicken. Jag drog mig skrämt bakåt och även de morskaste männen bland åskådarne sågo oroliga ut.

Då small det till när en barsk polis slog galningen i bakhuvudet med sidan av sin sabel. Med ett sista ”Naaa…” sjönk fridstöraren till marken och släpades bort av ordningsmakten. Arvid och jag sjönko tillbaka på våra stolar och beställde in ytterligare en toddy.