Tandagnisslan
Alltihop började i Egyptens land 2001.
Nej, nu när jag tänker rätt på saken så började det långt tidigare!
Det begynte på Äppelviksskolan i slutet av 70-talet. Jag var vid denna tid en ung djäkne fjättrad i grundskolesystemet och ålades av välfärdsstaten att gratis besöka skoltandläkaren för att mitt leende inte skulle fyllas av gluggar och gul missfärgning.
(Jag minns inte att jag log så mycket under 70-talet men det måste jag väl ha gjort. De vuxna däremot, som verkade ha outsinliga förråd av hemgjord chili con carne, rödvin och cigaretter, log och skrattade sig igenom hela detta olycksaliga årtionde.)
Nåväl. Jag gick dit, eftersom jag var tvungen. Kvinnan som fick fungera som tandläkare undersökte mig och sade skuldbeläggande att jag hade ett HÅL i en tand. Jag bleknade i stolen. Hon sa att det var lika bra att laga med en gång. Jag försökte protestera, men munhålan var full av tampongliknande bomullstussar och rostfria metallmojänger så invändningarna kunde inte artikuleras på något begripligt sätt och lagningsprocessen sattes igång.
Jag var livrädd. Bedövning togs upp som en teoretisk möjlighet men avfärdades i samma mening som en utväg för fegisar och allmänna ynkryggar. Beslutet togs därmed att borrningen skulle utföras utan bedövning, ty välfärdsstatens barn var inga ynkryggar. Jag hade vid denna tidpunkt fått ännu mer främmande saker i munnen och kunde bara protestera med att försöka få fasan att lysa ut ur mina ögon.
Den barska amazonen i den vita rocken startade borren. Den ylade och drevs med remmar som löpte på små hjul. Jag åsåg detta och blundade. Plötsligt kände jag en smärta UTANFÖR munnen. Det visade sig att det sadistiska fruntimret hade borrat mig i mungipan redan på väg in i munnen. ”Hoppsan, jag försökte visst ta en genväg.”
Om jag varit blek innan så höll jag nu på att svimma.
Hon borrade och borrade. Hon putsade och öste dit prima Amalgam och slipade och alltihopa. Det gjorde så ont att jag hellre hade dött. Jag hade hellre dött på något otäckt vis. Kanske ihjälslagen med ett fälgkors eller via en dartpil i tinningen. Eller blivit sutten på utav Cyndee Peters tills jag kvävdes.
Det var hemskt.
Därför gick jag inte till tandläkaren någonsin igen. När jag flyttade hemifrån och fick bestämma själv, alltså. Trodde jag…
OK. Tiden gick och jag satt med Caroline på en restaurang i Egypten och åt löksoppa. Till löksoppan fick jag en bit bröd. Med hårda kanter. Plötsligt kände jag att brödbiten var starkare än tanden som försökte bita av den och så hade jag fullt av tandbitar i munnen och en glugg i garnityret.
När jag kom hem gick jag till en specialklinik för tandvårdsrädda som använde hypnos och…ja…det var en bisarr episod av mitt liv. (Ytterligare en.) Resultatet blev att jag fick en rotfyllning och allt blev bra. (Alltså inte allt i hela världen! Inte ens i mitt liv. Men allt blev bra med just den här tanden!) Detta var 2001 eller 2002. Ingen minns längre.
I november anno 2019 började jag känna en viss ilning i en tand. Den gav sig icke och efter några dagar började det göra ont. Efter ytterligare några dagar gjorde det riktigt ont. Till slut var tandvärken det enda jag tänkte på.
Då sa Caroline: ”Gå till tandläkaren”. Min första tanke var att det var en fälla, men så började jag fundera logiskt på saken och kom fram till att det faktiskt kunde vara en lösning. Så en kulen söndag åkte jag in till en tandakut på Sveavägen, anmälde mig och sade som det var. Flickan i receptionen var obetydligt äldre än en konfirmand men bad mig lugnt att sitta ned och vänta. Strax efter kom en ung man spankulerande i de luftiga lokalerna och bad mig följa med.
Han röntgade min tand och visade mig fotot och lät bekymrad: ”Du måste ha haft jätteont”. Jag behövde visserligen inte någon röntgenbild för att påminna mig om detta men psykologin fungerade fint och jag sa att ”Javisst. Jätteont.”
”Jag skall hämta tandläkaren.”
Han, också en ung man, sade att vi hade två alternativ. ”Detta är en gammal rotfyllning” sade han. Också detta var överflödig information, jag visste redan! Han förklarade att man kunde göra om rotfyllningen eller dra ut tanden. Jag var inte överdrivet trakterad av något av förslagen, men ville inte först ta bort en rotfyllning och sedan få en ny. Det skulle vara en alltför stor investering i en alltför gammal kropp, på livets höst.
”Dra ut den” sade jag och kunde knappt tro att det var ord ur min mun.
Det bedövades. Det bedövades litet till. (Amazonen på Äppelviksskolan måste ha gråtit i sin himmel.) Jag lutades bakåt tills jag kunde se in i det förflutna. Därefter tog den flinke unge mannen fram en tång och lirkade ut min tand och gav mig en räkning. Det gick bra. Jag vill inte påstå att jag var modig eller att det var en särskilt behaglig process, men befrielsen efteråt, när jag fick tanden i en påse och kunde bege mig hemåt, var total.
Jag hade fått tandvärken i en påse och den var borta från munnen.
Nu har jag en glugg i högra överkäken som skulle kunna få mig att se ut som en uteliggare eller ”white trash” när jag ler brett. Men fortfarande, trots att 70-talet nu är på betryggande historiskt avstånd, finns det inte så mycket att le åt. Det finns definitivt inget att le BRETT åt, så jag klarar mig.