Språkspaning

Min egen blygsamhet och ovilja att fästa uppmärksamhet vid min ringa personlighet hindrar mig ofta från att framföra ens de självklaraste åsikter. Emellertid dyker det stundom upp exempel, så upprörande att jag ej längre kan hålla tand för tunga.

Det svenska språket har länge intresserat mig. Jag talar det till vardags och jag läser många av mina böcker på samma språk. Språket hörs runt om mig dagarna i ända, radio och TV använder det i sin informationsöverföring. Tidningar och toalettklotter tillika nyttjar just detta språk för att föra fram budskapet till sina läsare.

Ibland kan man ha fördragsamhet med vissa slumpmässigt uppdykande egenheter i det talade språket. Det kommer nya ord, det dyker upp modeord, gamla ord får nya betydelser och frekvent använda nyord utan någon egentlig betydelse alls, dyker upp…MEN det finns andra fenomen…där det milda överseendets gräns är betrampad och passerad. Det är helt enkelt så, att även om man inte är en trångsynt, bakåtsträvande och kverulantisk språkpolis så träder abnormiteter i språkmissbruket fram som måste stävjas innan hela kommunikationssättet ”språk” förvandlas till en obegriplig, oestetisk, amorf samling av slumpvis utstötta ljud, där allt förlorar sin betydelse.

Kanske överdriver jag en smula, men ändå undrar jag varför varje svar på en fråga inom sport- och idrottsvärlden måste börja med ”Nä” eller ”Nej”. Intervjuaren frågar om personen i fråga är lycklig över att vara bäst i världen och väntar på svar. Han lägger till att ”Du har ju även vunnit 600 000 dollar och en Fiat, är du inte glad?” Den svettige idrottsutövaren börjar ofelbart sitt svar med ”Nä, ” eller ”Nej, ” och förklarar sedan hur enormt lycklig han eller hon är.

Varför? Är det för att inte verka märkvärdig? Kanske, men när det efterföljande svaret ändå innehåller en stark beskrivning av glädje och stolthet, varför icke börja meningen med ”Ja, ”?

”Mr Churchill, är ni nöjd över att ha besegrat Hitler och axelmakterna?”

”Nä, men det känns bra. Trots Dresden och det där.”

Hursomhelst finns det värre saker.

Förr hade vi ett tempus som hette imperfektum. Eller imperfekt. Eller preteritum. På grund av grammatiskt finlir visavi latin och oavslutade handlingar bör det nog heta preteritum. Alltså kunde man förr berätta:

”Churchill var mäkta nöjd med krisutvecklingen denna dag. Han öppnade en flaska Gula Änkan, tände en La Aroma de Cuba och drömde om ett Nobelpris.”

I dessa dagar skulle man uteslutande tala om:

”Den här dagen är Churchill helnöjd med dödandet. Han öppnar en flaska skumpa, tänder en fet och flippar fett på Nobelpriset.”

Historisk presens. Det är en sjukdom som övermannar, utarmar och slutligen dödar vår gamle vän Imperfektum (Preteritum). Visst kan man använda detta manér att berätta ibland! Det har sin plats, men likt en bacillhärd i en petriskål tar det över och är nu det enda sättet att beskriva det som redan hänt.

”Varför var du drängfull klockan halv åtta igår kväll? Va!?”

”Jo, redan vid fyratiden igår kliver jag inom Råcksta Krog. Det är öppet. Där träffar jag idel fyllon. Sedan går jag hem vid 18:00. Jag öppnar en flaska vin. Den visar sig vara just vad jag behöver…”

Jag vet inte hur ni känner, men jag vet att JAG inte vill leva i en värld som styrs av historiskt presens. Det är äckligt och onödigt.

Men allt detta är endast fasans gryning. Det som verkligen undergräver det svenska språkets fasta grund, desavouerar kommunikationen och begripligheten inom detsamma på ett plågsamt sätt är något annat.

Jag talar naturligtvis om uttalet av ”egentligen” och ”ordentligt”.

Det finns andra ord där dessa ljudbilder förekommer och där verbalt missbruk och övervåld också förekommer enligt samma mönster, men dessa två är de vanligast förkommande.

Jag kan ha nämnt detta förut, men jag avskyr uttalet ”ejengklien”. Det finns ingenting som fyller mig med mer avsky och hat. ”Ordengklit”. Det höjer mitt blodtryck över alla gränser (trots att jag äter så mycket piller att AstraZeneca funderar på att döpa en blodtrycksmedicin till ”Kalle2020”) och hotar döda mig.

Varför kan inte människor uttala ord på svenska språket? Tja, det kan bero på att de aldrig hört svenska, inte vet hur det uttalas eller stavas. De kan komma utsocknes ifrån och vara vana vid andra språkregler. De kan vara fulla. De kan ha en tubsocka i munnen.

Men när man, irriterande ofta, på P1 hör journalister säga ”ejengklien” och sedan vara skarpsynta och analytiskt adekvata så blir man olycklig. De är utbildade! På informationsplattformen TV, används bastarduttalet frekvent. De kanske inte är utbildade men man häpnar ändå! Det har hävdats i ”Språket” i P1 att fenomenet är en förenkling av uttalet, som följer ett mönster känt sedan medeltiden. Men jag begär inte att man skall tala på ett utpräglat artikulerat sätt, som Stockholms Gosskör och säga ”orrdenntligtt”.

Allt jag, i min anspråkslösa skrivelse anhåller om, är att människor kan börja vörda sitt modersmål och säga (om vi tänker oss hemgjord fonetisk skrift) ”ordentlit” och ”ejentlien”.

Det är allt jag begär! Om alla i hela Sverige bara rättar sig efter detta så är jag nöjd sedan! Lyd!

”Mr Churchill, how känns det ejengklien  to vinna the Nobel prize?”

“Oh, shut up! Shut up, ordengklit!”

Stockholm, 1953