Kalles blogg The next gereration

Jag har svarat på en annons från en ung flicka.

Hon ville gärna ha kontakt med någon som var villig att förläna henne pengar och i sagda annons bifogade hon ett förföriskt fotografi. Jag svarade raskt att jag måste vara den rätte för henne och att jag skyndsamt skulle ta hissen upp till hennes våning och taga gott om pengar med.

Detta godkände hon och därmed träffades vi.

Drinkvagnen i mässing med en glashylla och en spegelhylla såg ut precis som på fotografiet och jag tvekade inte att slå till. Jag betalde henne (den unga flickan på sjunde våningen) den summa hon hade begärt och rullade in drinkvagnen i hissen och for ner till oss igen.

Vi har alltså en grupp på det som tysken nog kallar ”Gesichtbuch” där de som bor i huset här i Råck 16 kan lägga in annonser (eller uttrycka förvåning över att ärtsoppa med fläsk innehåller fläsk. ”Men jag är ju vegetarian! Är det någon som vill ha? Kom och hämta!”). Var var jag nu?

Tjejen ville bli av med sin vagn och den kostade bara 450 kronor och jag har aldrig haft någon drinkvagn och såg omedelbart en chans att ändra mitt liv med en enkel investering. Den första krisen inträffade när jag var tvungen att höja betalningsgränsen på mitt swish-konto. I ett anfall av total koncentration, som förmodligen berodde på en mikroblödning i hjärnan, lyckades jag göra detta på en ganska kort stund och satt därefter förvånad vid datorn en liten stund.

Sedan hasade jag bort till hissen och åkte upp till sjunde. Jag lyckades betala trots att tjejen skulle pilla på min telefon för att några stjärnor skulle dansa eller vad hon nu ljög ihop. Vi skakade hand och jag tog med vagnen ned till trean.

Detta var fin-fint! Jag kunde ställa flaskor över hela vagnen och ha den stående mitt i vardagsrummet. När Caroline och jag sedan kom hem från jobbet kunde jag gorma ut i hallen: ”You want a drink, Sue Ellen?”  ”Sure, JR”, skulle hon då svara och allt skulle bli som på TV.

Jag fick rengöra och putsa men efter ett par timmar såg vagnen utomordentligt fin ut. Vad jag inte riktigt hade räknat med, var hur tom den såg ut. Inte en enda liten flaska. Jag öppnade skåpet där jag har mitt förråd och såg att det var…tomt.

Inte en flaska kunde jag ställa dit men Caroline ställde dit några skvättar hon räddat undan min allomfattande törst. Jag gick ut på ”the Internet” och planerade alla flaskor jag skulle köpa till vagnen. Där skulle finnas ett försvarligt förråd av whisky, konjak, vodka och gin. Sedan är det alltid bra att köpa till sådant som inte är gott men som just därför alltid kommer att finnas kvar på vagnen. Som Martini, sherry och liknande.

Så fort jag fick ett tillfälle gick jag in på Systemet och plockade åt mig den största korg jag kunde hitta. Här skulle shoppas! Snabbt märkte jag dock att priserna var ganska höga och att min lilla lön kanske inte skulle räcka till att utrusta en komplett bar.

Dessutom är det ju så att man inte bara kan köpa en massa spritflaskor och ställa den på en glasvagn, man måste också ta sitt ansvar och dricka dem. I min ålder är det inte alltid så lätt, så jag begränsade mina inköp till ett par flaskor. Men när jag ställde dem på vagnen såg det så tjusigt ut!

Jag var mäkta nöjd och har efteråt kompletterat med ytterligare billiga flaskor. Nu står de i ett hörn av vagnen och ser fina ut men de längtar liksom efter sällskap verkar det som.

Vagnen står mitt emot Gertas vagn, som nu rymmer endast rymmer prydnadssaker och syniska ljusstakar, och kanske kan jag prata med drinkvagnen som jag brukade göra med Gerta? Kanske kunde vagnen och jag bli vänner på riktigt. Jag tror verkligen att detta är början på en underbar vänskap!