Kalles blogg The next gereration

Ibland när gubbar som jag, kör de bussar de kör, blir de frustrerade.

Man söker utlopp för sina känslor och eftersom de självklara valen som att spränga världen, klubba en sälkut eller spöa sin fru, numer är förbjudna så börjar man listigt nog bli mer subtil.

Man börjar skriva på ”the Internet”.

Jag gick med i en speciell grupp som vill ha en speciell politiker avsatt för att han har anlagt för många cykelbanor, infört för mycket tokerier och gjort livet surt för alltför många människor. Inklusive mig, alltså.

Jag gick med i gruppen och läste litet om vad som sagts och blev icke imponerad av den rådande prosan. Engagemanget fanns där men inte den livgivande esprien. Allt kändes litet grått, klagande. Jag skrev alltså ett litet inlägg om en specifik gata i Stockholm som försämrats avsevärt av införandet av cykelbanor.

Inte något epos. Inte något djupsinnigt som skulle få människor att omvärdera, utan bara en liten drapa. Eftersom jag vet att många har fått ångra det de skriver på ”the Internet” så formulerade jag mig nästan omständligt vagt. Jag ville inte att min arbetsgivare skulle få anledning att REAGERA.

Jag gjorde detta medan jag kokade makaroner till Frank och mig, eftersom han skulle till scouterna och Caroline var mätt och låg på soffan. (Som en krokodil vid Nilens flodbädd.)

Jag tänkte inte mer på det.

 När jag återvände till cybervärlden efter vår lukulliska måltid hade mängder med människor redan reagerat på inlägget och givit sitt bifall.

Det är precis därför man skriver i grupper där alla tycker likadant: man vill ha medhåll. Då blir det som om hela världen håller med en. Ett slags gruppstyrt konfirmeringsbias.

Dock fortsatte kommentarerna och gillandena att komma och snart blev jag orolig. Jag har aldrig velat ha någon uppmärksamhet. Blipparna på telefonen avlöste varandra och kommentarerna duggade in. Jag började bli uppriktigt orolig. Allt var positivt men samtidigt var allt präglat av den nya digitala tiden som jag bara anammat helt passivt.

Jag ångrade mig gruvligt. Även om jag, i mitt tycke, inte skrivit något annat än det jag tyckte, började jag bäva för eventuella konsekvenser. Vem skulle kunna se detta? Jag är van att bara en handfull personer bryr sig om vad jag skriver och att jag är en av dem. Det här var för mycket.

Följande dag fortsatte telefonen att blippa och min ångest steg. Vad skulle jag göra? Det som är publicerat på ”the Internet” finns där för alltid och kan aldrig tagas tillbaka. Var jag utsedd till att bli ledare för en grupp människor som ville riva upp alla cykelbanor och doppa en miljöpartist i kedjeolja och rulla honom i bilfjädrar?

Nej. Jag avböjde och skickade ett lamt andra inlägg så att alla skulle se att jag, liksom porslin, var renons på elektroner och inte var någon ledare. Jag vet ännu icke hur detta har emottagits men tror att allt fungerat och att jag nu åter kan glida in i det obskyra. Mitt råd blir att aldrig publicera något på ”the Internet” och med detta publicerar jag mitt inlägg. God natt.