Kort lägesrapport
Här sitter jag i det nya årtiondet och funderar. Kanske skulle man ta och skriva en liten text igen?
Inte för att det har hänt något nämnvärt och alls inte för att jag förkovrat mig i skrivandets konst, utan bara för att ha något att göra. Jag vet inte när jag skrev senast men ett år sedan kanske det var. Åren har ju blivit så korta, nu för tiden.
När jag skriver att inget nämnvärt har hänt så förtjänar det ändå att påpekas att Caroline och jag har knutit hymens band i Stockholms stadshus den 13:e juli. Vi blev vigda av en trevlig ung man som inte yrade ett ord om gudomligheter, biblar eller andra snurrigheter, utan ateistiskt rev av ceremonin på fem minuter blankt.
Snart var vi åter utom dörren och gick ner på Norrmälarstrand, fann en parkbänk och drack litet bubblande vin. Föräldrarna och lilla Juni, som varit de enda närvarande gästerna, skjutsade oss till Spångavägen där vi åt en förträfflig lunch.
Frank, vår högt älskade son, var hemma och sov. En ungdomlig cocktail av lathet och ointresse hade fått honom att avstå från att närvara när föräldrarna gifte sig.
Han fick heller ingen bröllopslunch. Ha.
Vi fortsatte som gifta över hela sommaren och har inte skiljt oss än.
Vad mer? Jo, Gerta började plötsligt bete sig underligt och hängde ibland uppochned i sin bur. Hon hängde där och betraktade oss något förvånad, som om det var vi som var felvända. Hon rasade ned i sin vattenskål och höll på att drunkna i fyra centiliter vatten innan jag fiskade upp henne. Som en misslyckad strömstare satt hon sedan där och skämdes.
Frank for iväg till West Virginia med scouterna och vi tog en kort tripp till Åland. När sedan semestern begynte var vi nygifta, solen sken men pojken var på bildningsresa hos Herr Trump och papegojan låg i själatåget.
Och någon gång mitt i sommaren slutade allt att fungera för Gerta och jag fick bädda på burbotten med en kökshandduk. Dock visade det sig att näbben fortfarande var i funktion ty hon bet mig så att blodet sprutade. Därför beslöt jag mig för att utföra hospicevården med trädgårdshandskar på.
Hon fick vatten att dricka och litet sallad men var ganska oinspirerad. Jag satt och höll i henne och ibland drack hon och ibland bet hon i mina handskar, men mest sov hon. Det var lugnt och skönt och utan dramatik. Under natten stannade hennes ängsliga lilla hjärta och följande dag hade Caroline och jag en begravning borta vid syrenhäcken. Hon vilar nu i en svartsprayad skokartong med sin favoritleksak. (Precis som jag en gång drömmer att få göra!) Sorgeligt måste man säga, men hon var ändå 15 år eller så.
Frank var fortfarande i USA och har sålunda missat både ett bröllop och en begravning denna sommar.
Annars hände det ingenting. Fast jag har inte nämnt tandvärken, molandet, tidsbokningen, mottagningen, röntgenundersökningen, analysen, domen, bedövningen eller UTDRAGANDET. Men det kanske blir tid till det någon annan gång.