Råcksta Centrum
måndag den 14 december 2020
Här sitter jag i den vämjeliga soppa som almanackan har valt att kalla mitten av december. (Åtminstone om man tolkar en smula åt den.) Det är grått, men grått heter ju gris på franska och just det djuret är oupplösligt förenat med julen och därför borde vi vara glada. Grisarna också, som ännu kan rulta omkring där i geggan så skära och feta och känna sig ännu ej slaktade.
Oslaktad och fet är även jag och just sådan travar jag oförtrutet omkring i tillvaron och häpnar över det mesta jag ser. Jag har varit hos min koafför i Råcksta Centrum och klippt håret idag och kanske just därför tycks tanken flyga lättare än eljest.
Min hjärna har befriats från en stor del av den håriga tyngande börda som störde synapsernas flöden därinne. Nu ser jag allting klart och tänker i raka banor! Tänk om jag hade tagit bort allt hår, hade jag då blivit filosof och tänkare redan i eftermiddag!?
Det vet jag inte. Kanske. Men det lär nu inte hända eftersom jag bara bad honom putsa till det litet. (Men tillputsade tankar är bättre än inga tankar.)
Att kalla Råcksta Centrum för centrum känns märkligt. Om beskrivningen var strikt geometriskt och det verkligen låg mitt i Råcksta, så stämde det. Men det tror jag inte det gör. Att kalla det centrum av anledningen att alla affärer och samhällstjänster lokaliserats dit är…felaktigt.
Där finns en affär som säljer saker. Den är trång, obestämbar till sin karaktär och där vilar en air av obehandlad Horder Disorder som gör att de tätt placerade hyllorna bågnar av obsoleta obegripligheter.
Jag köper folköl där ibland och kommer alltid tillbaka med en känsla av att ha besökt det innersta av en grotta och lyckats komma ut innan tidvattnet återvände och fyllde grottgångarna med skummande saltvatten. Men ölen är det oftast inget fel på.
Mer än så finns det nog inte i Råcksta Centrum. Där fanns förut ett snabbköp, men det har varit nedlagt de senaste tio- femton åren och lokalen har stått där och sett precis så övergiven ut som den var. Nu har starka händer rivit huset och ersatt byggnaden med en charmig grusplan omgiven av ett byggstaket i metall. Eventuellt skall det omvandlas till en lekplats.
Min frisör har sin lokal utanför Råcksta Centrum, på Multrågatan. Han var fullständigt ensam och overksam när jag klev in. Jag frågade om han möjligen skulle ha tid med mig och han nickade oentusiastiskt. Han klippte mina hårstrån och pratade sig varm för att bussförare borde sitta bakom plexiglas och köra. Riktigt upprörd blev han. ”- Ni blir ju rånade och misshandlade hela tiden!” mässade han och gestikulerade med den skarpa blänkande saxen framför mina stirrande ögon. Jag höll med, men tänkte mest på hur mycket blod det skulle spruta om någon, t ex jag, blev klippt av en sax i öronsnibben.
Han lugnade sig. Jag gav honom fyrtio kronor i dricks och sa ”- Vi ses igen till Midsommar!”. Han tittade upp, tog ett andetag fyllt av damm, mikroskopiska hårstrån och främmande människors mjäll, log en smula och började sopa upp mitt hår. Dörren plingade till när jag gick ut.
Nu vill jag inte göra gällande att Råcksta är en trist och övergiven plats. Inte alls. Det finns massor med människor här och centrum har nog förflyttats mot torget vid tunnelbanan. Inte för att det är en myllrande handelsplats men man kan få fika, hamburgare och pizza och affären har både tiggare och snattare.
Äntligen!