Kalles blogg The next gereration

Lyckligtvis för den stressade föräldern så vet tonårsbarnet redan allt. Man kan spara in massor med tid genom att rätta sig efter tonåringens enkla livsknep. Men vänta!? Hur vet vi att en snorunge som knappt är torr bakom öronen, verkligen vet allt om livet?

Eventuellt kan man berömma sig själv genom att hävda att, allt han kan har jag lärt honom. Men förmågan att tolka vad lärare i skolan egentligen menar, den har jag inte lärt honom. Läraren säger: "Detta skall ni kunna till provet!", men den upplyste lille tonåringen vet bättre än att ta läraren på orden. Allt silas genom ett pubertalt filter som bygger på vad tonåringen anser vara rimligt. "Äh, när han säger "detta" menar han bara en liten del av det och "kunna" betyder av vi skall ha läst igenom det en gång. Provet vet jag inte riktigt när det är, men det är lugnt."

Det är väldigt mycket som är "lugnt". Faktum är att det allra mesta är, just "lugnt". Det finns inget att oroa sig för, allt flyter på och farorna är långt borta. Betygen är säkrade och framtiden verkar ljus. Inget finns att oroa sig för och om man ändå gör det, är man närmast ofattligt dum.

Det är självklart att tonåringen i denna serena ro, kan unna sig att spela dataspel sex timmar om dagen. Invändningar häremot tas som ologiska stollerier och bemöts ibland med den retoriska frågan: "Fattar du ingenting?"

Igenstängandet av dörrar bör här nämnas som en faktor. Smällen i dörren betyder i tonåringens värld allt från "Tack för middagen" via "Så är det bara" till "Håll truten". Kraften i handlingen skvallrar i viss mån om allvaret i budskapet. Som i Gamla Testamentet.

Aptiten hos den normale tonåringen är en morrande best som när som helst kan få ett ödesdigert utbrott och skövla både kylskåp och skafferi. Under middagar med ärtor och annat kan dock besten visa sig märkvärdigt beskedlig och nästan kasta in tonåringen i en Gandhisk askes. Intet äts och tallriken dukas snart av. Den kanske inte kommer ända in i diskmaskinen men slamrar ändå upp på diskbänken. Vackert så.

Kort efter gnisslar dock dörren till tonårsrummet upp och han kommer utsläntrande med en målmedveten blick. Likt Dagobert lastar han sedan upp matvaror och förnödenheter i sin famn och bär in detta till datamaskinen. Dörren går igen och när den åter öppnas finns bara smulor, disk och aromen av mättnad kvar. Tonåringen är nöjd.

Tja, det sägs att "Ungdomen är bortkastad på de unga", men vem skall annars vara ung? Jag är för gammal, jag orkar inte vara ung. Kanske bäst att tonåringarna får vara unga och sköta det själva. Med visst tjat från oss som vet bättre.