Kokslov
Jo, Caroline och Frank har varit bortresta till…jag vet inte…någon bergknalle vid Sälen och åkt skidor, eftersom det har varit Sportlov. Eftersom vi bara är tre i familjen betyder detta att jag varit alldeles ensam hemma i flera dagar. Jag har visserligen haft den skrikiga, nervösa och halvnakna papegojan Gerta som sällskap men det visade sig att hon mera band ris åt min rygg, än hjälpte till. Mer om detta senare.
Den minnesgoda läsaren kommer måhända ihåg att jag under tidigare år har beskrivit mina egna vedermödor i fjällen. Första året åkte jag skidor. Andra året åkte jag i en dag och tredje året satt jag stationerad i fjällstugan, drack vin och bloggade. Detta år har jag utvecklat konceptet ytterligare och stannar hemma helt och hållet.
Problemet med att vara hemma själv är att om man lägger på fel ställen, fortsätter de att ligga på fel ställen tills man flyttar dem. Skräp på golvet ligger envist kvar trots att tiden går. Man går där och blänger på det i dagar men ingenting händer. Disken hopar sig. Kläder ligger överallt. Soppåsarna blir fulla. Ölburkarna står som en aluminium-armé på diskbänken. Saker börjar lukta i kylen och muggstolen ser snart ut som en bajamaja på Roskildefestivalen.
Förbluffad står jag här på lördagen, skidåkarnas hemkomstdag, och inser att återställandet av ordningen kommer an på MIG.
Jag behöver bara titta på parketten närmast Gertas bur. Där ligger frön, fröskal, riskorn och allsköns skräp. Jag hade räknat med hjälp från fågeln men istället har hon lortat ned! Inget annat återstår än att plocka fram dammsugaren. Efter en stunds letande hittar jag städskrubben och där står maskinen. Jag försöker krångla ut den men slangar och munstycken fastnar överallt och välter med sig nästa hela garderobens innehåll på hallgolvet. Vad har dammsugaren emot mig?
Jag snyggar till här och där med den vrålande apparaten. Gerta väser och ser livrädd ut. Hon har sett dammsugaren förr och gillar den inte men skrämselfaktorn ökar när hon ser den i händerna på Husse.
Jag var först tvungen att köpa ett ställ till Franks elpiano på Internet. Där var det så billigt att köpa en elgitarr så att det nästan blev dyrare att inte göra det. Så jag köpte en. Med förstärkare. Allt kom, vederbörligen förpackat i kartong. Alla resterna av detta emballage ligger i små högar på hallgolvet och jag dammsuger även där.
Jag plockar filtar och kläder som ligger slängda här och där. Bussuniformen utspridd i tre rum. Jag startar diskmaskinen. Jag försöker torka av diskbänken eftersom den har fler fläckar än en gepard i Serengeti, men disktrasan har torkat ihop som ett vulkanlik i Pompeji och fladdrar i bara i väg när jag försöker greppa den. Vad har disktrasan emot mig?
Jag öppnar kylen och inser ett par olika saker: semlan som Caroline lämnade för en vecka sedan har gett upp, samt att jag inte har några öl kvar. Dessutom hittar jag en gammal mjölk som jag kvickt häller ut. När jag är säker på att kylen är ståndsmässig och skall till att stänga, råkar jag få ögonen på ett paket köttfärs som jag köpt i början på veckan (när jag fortfarande trodde att jag skulle avstå snabbmat och laga all mat själv) och sedan glömt bort. Suckande plockar jag upp den malda djurresterna och tittar på sista datum.
Det är IDAG!
Plötsligt blir jag tvungen att ställa mig och steka köttfärs. På med spisen. Fram med stekflott. På med radion. På med fläkten. Försöker ta ett hörn smör med stekspaden, men allt sprätter iväg i en dalande kurva över den rengjorda diskbänken och lyckas smutsa ned den på ett extremt effektivt sätt. Vad har smöret emot mig?
När köttet är stekt gör jag mig en improviserad taco och sätter mig ned och bläddrar i DN. Blir snart irriterad över alla nyheter och börjar tänka på muggstolen. Jag hastar in med tacosås i mungipan och skådar en sorgelig syn i porslinsskålen. Fram med något slags tvättmedel med en lång hals på flaskan som luktar som en simbassäng. När jag skall lyfta upp toalettborsten skvätter den skämtsamt vätska i ansiktet på mig. Vad har nu DEN emot mig?
Gerta skriker därute och vill ha mera frön, mera riskorn, mera uppmärksamhet eller så kanske hon bara vill tala om att hon minsann redan har börjat skräpa ned igen. Jag svettas och tänker att jag nog skall åka till Vällingby innan lagg-klämmarna kommer hem och gå på O´Learys och käka en lång öllunch.
Nå, hur ser det då ut här hemma, undrar ni. Tja. Det påminner om någon som försökt laga sin Volvo med packtejp; man ser omsorgen och den goda viljan, men resultatet är bedrövligt.
Tur att Caroline är ledig i morgon, jag behöver öva på elgitarren.