Kalles blogg The next gereration

Ni känner ju mig; jag är alltid om mig, och är även känd för att ibland vara kring mig. Jag vill planera, mobilisera och sedan exekvera. Trygghet och förnuft. Mognad. Rättvisa. Jag vill inte både ha kakan och äta kakan, jag vill ha alla kakor, dela upp dem rättrådigt, klä mig i en fotsid vit klänning och dela ut bitarna till Afrikas barn. Gärna med ett glas saft till. (För ni vet, jag kommer ju bli törstig, det är Afrika.)

Jag börjar alltså bli äldre och mer ansvarsfull. Den alltmer krympande framtiden ter sig som viktigare och viktigare, ju mer den krymper. Jag vill inte ragla in i denna framtid som en haschflummare i batiktröja, jag vill glida in i den som en kostymklädd segway-åkare. Allt skall vara planerat och banan snitslad för en bekväm färd.

I akt och mening att förbereda för detta, beslöt jag mig för att bli rik.

Ekonomi och pengars försvinnande har ju städse varit en källa till oro i mitt hittillsvarande liv. Nu, d v s för något år sedan, skulle det bli ändring. Jag ringde resolut upp min bank för att fråga om sparande enligt de senaste modellerna och skattereglerna. Väntetiden i telefonen visade sig vara uppemot en timme och jag lade på och for till Vällingby och köpte vin och en god dansk ost.

Någon månad senare traskade jag hålögd längs den dystopiska korridor som leder till hemmets dörr. Jag stötte därvid ihop med vår granne. Han är en glad indisk man som, trots vegetarianism, mycket tveksam religionstillhörighet och obefintliga kunskaper i ärans och hjältarnas språk, ändå är en trevlig prick.

Vi kom i samspråk och jag yppade något om mina nya ambitioner att bli rik och besutten. Han reagerade omedelbart med rådet att jag skulle köpa aktier. Jag frågade om inte denna aktivitet var reserverad för knösar, generaldirektörer och dylika. Han replikerade att så inte alls var fallet. Själv hade han aktier i det företag han jobbade för.

"-Aktier" tänkte jag. "-Hmm, det kanske är något?" Jag försökte luta huvudet lätt bakåt och se betänksam ut och samtidigt anlade jag en klurig min. Men grannen verkade tro att jag fått en mildare stroke och tog ursäktande barnen med sig in i sin lägenhet.

Men fröet var sått.

Jag skulle skaffa aktier och bli rik. Åter ringde jag banken och denna gång kom jag fram efter en halvtimme. Jag frågade om instruktioner och flickan svarade kunnigt på allt. Hon hade någon sådan där trevlig dialekt, som man får förtroende för. Hon lät ärlig. Jag skulle ha köpt en begagnad bil av henne. Helt klart. Utan att titta först.

Efter en del förvirring fick jag veta att hon inte sålde några bilar, absolut INGA, och att allt nu var klart med ett nytt konto där jag kunde köpa aktier. Dessutom hade hon sålt på mig ett sparande i något slags aktiefonder. Något som tydligen skulle vara bra för en sådan som jag.

Rikedomen väntade. Jag tog på mig min fotsida vita klänning och såg fram emot pengar, kakor och Afrika och allt det där. Tiden gick.

Jag sitter nu här, något äldre och betydligt mer förvirrad, och betraktar mina konton. Jag trodde Courtage var något galanta Paris-damer flörtigt erbjöd pojkar som mig efter ett par glas rödvin, men det visade sig vara en otäck AVGIFT som aktiemarknaden erbjöd pojkar som mig. Men jag betalade och köpte fin-fina aktier. Inte för mycket. Mest för att jag inte har mycket, men också för att jag är nervös.

Resultaten lät inte vänta på sig; jag förlorade pengar. Varje gång jag loggade in på banksidan hade mina kära aktier sjunkit litet i värde. Fonderna gick bättre, men balanserade på nollan.

Efter månader av ekonomisk spekulation har nu aktierna förlorat 300 kronor i värde och fonderna gått upp 73 kronor. Jaha.

Det visar sig att aktiehandel bara är ett marginellt mer spännande sätt att fortsätta vara fattig på.