Kalles blogg The next gereration

Försiktigt tassande listar jag mig in på den gamla hemsidan igen.

(Det heter inte hemsida, va?)

Jag känner åter ett obetvingligt, litet vingligt, behov av få uttrycka mig om meningslösheterna i den lilla trånga trista värld som är min. Jag vet att jag har avslutat bloggen och det har jag också men, herre jösses, jag har ju ingen annan att tala med!

Caroline tycker att jag är en gnällig gammal gubbe och Frank tycker att jag är en gaggig gammal gubbe. Deras allitererade analyser är otvivelaktigt adekvata men det hjälper ju inte mig. Här, där ingen kan hindra mig, kan jag oförblommerat brisera i tirader om världens orättvisor och min särskilt utsatta position som rättänkande sanningssägare.

Nåväl, när vi åter hittar den här bloggens hjälte så sitter han i det lilla kyffe som vetter mot radhusen liggandes mot Bergslagsvägen. Han sitter där med en liten drink vid sin sida och betänker världen och begråter sitt trista öde medan svensk proggmusik strömmar ur högtalarna. Han betraktar det som hänt och det som hotar hända, med samma likgiltiga uppgivenhet. Världen är emot honom och han har förstått att allt motstånd är fåfängt.

Vad, frågar ni förskräckta, har kunnat få denne lustige kurre, denna lebeman, denna vivör, globetrotter och jovialiske epikuré, att borda s/s Uppgivenhet? Jo, därom vet jag en del. Låt mig leda eder genom det trista rike som blivit mitt liv! Det kommer att bli kul!

Min fader som oftast gått under beteckning pappa, för enkelhetens skull, har gått och dragit på sig den tidens sjukdom som heter cancer. Kräfta. Han har genomgått en operation som de fortfarande betalar övertid för och både skalpeller och peanger var restnoterade på operationsavdelningen i Huddinge, veckor efter. Vad gott detta ingrepp gjort kanske ännu återstår att konstatera, men återhämtningen efter en dylik uppsnittning är inte att leka med.

En blek man, med häften av sina inre organ uppskopade i ämbar på ett universitetssjukhus, var vad som mötte oss när vi kom dit, post operation. Vi barn och den väna modern har hjälps åt med transporter och hundpromenader. Men en sådan omvälvande sak i den, hmm, ändå framskridna åldern. Puh! Tänk, förr i tiden hade folk varit spöken och osaliga andar i decennier vid hans år!

Men återkomsten till briljant lösare av alla problem och, som de unga säger nu "go-to-guy", är påbörjad och en friskhetens machete har huggit några stigvinnande svingar i sjukdomsdjungeln.

Just idag, har fadern och jag varit på restaurang och fått påfyllning. Vi var alltså nere på macken vid Råckstarondellen och tankade och åt kokt korv med bröd. För en som saknar aptit kan en kokt med bröd som kommer lyckligt ner i magen vara en lukullisk måltid. För en fetknopp som mig själv, är det alltid en självklar höjdpunkt med ett par kokta korvar och en Pucko.

På ett mer personligt plan så har Silverpilen börjat vackla! Bilen som alltid lydigt tagit oss dit vi vill, så länge vi betalt svindyra servicebesök, har börjat få nog!

Jag beslöt att vara en god medborgare och åka till landet för att se om stormen knäckt några träd, eller om några andra katastrofer inträffat. Jag reste mig upp tidigt på en ledig dag och beslöt göra min plikt! Jag var som en soldat i skyttegravarna i första världskriget. Jag hade ej fått äta på dagar och visste att jag bara kämpade mig mot döden, men ändå klev jag upp och emotsåg trängseln på E4:an mot Södertälje med dödsförakt!

Emellertid visade det snart att jag skulle få väldigt få tillfällen att visa mitt hjältemod gentemot rusningstrafiken denna kulna morgon. Allt gick bra ut ur garaget. Men är jag kom ner på gatan lyste det alltför många lampor på instrumentpanelen och hackandet i motorn var påtagligt. Eftersom jag kör buss är jag tränad i att ignorera motorproblem och röda lampor för att kunna hålla trafiken rullande.

Men då jag struntat i problemet i ett par hundra meter började även mitt hårda sinne att mjukas upp. Någonting var verkligen fel.

Jag skulle inte komma till landet idag. Jag skulle bara komma till en verkstad. Lyckligtvis finns det en nedåt gatan, så jag körde dit. Inte var den öppen, inte var jag glad, inte fanns det något att glädjas åt, men där stod jag ändå i kön och beställde en kokt korv.

- Klockan är före sju på morgonen och vi har inga kokta korvar just nu!

- Vaba? Vad har ni då?

- Frallor och andra smörgåsar, du kan se här…

- Får jag en Fishermans Friend. Original. När öppnar verkstaden?

- Om en kvart.

Ni kanske redan nu kan se att tillvaron börjat sluta sina savande käftar kring min jungfruliga hals, redo att bita till. Jag känner bestens andedräkt inför bettet. Snart betraktar jag det som min egen au-de-cologne.

Jag väntar. Ute där i det mörka trista. Jag, som intet ont förtjänar, som bara följer tillvarons rallarsvingar med ett klädsamt rullande på huvudet för att dämpa smällen. Jag sitter där i mörkret och kylan och tänker att det var synd att jag sjukskrev mig i förra månaden, ty nu finnes inga pengar kvar.

Men jag lämnade in bilen och stod i tät kontakt med mekanikern och han försäkrade att bilen snart var klar. Fem dagar senare var den verkligen reparerad och jag betalde 4000 kronor och körde Silverpilen hem till garaget.

Jag hade tagit ledigt nästa dag och beslöt att återupptaga den avbrutna resan till Flen följande dag. Då kunde jag överblicka hur många träd som knäckts och se saken på en nyktert sätt.

Tror fan att billfan inte startade!

Jag kramade ratten så hårt att mina fingeravtryck för alltid kommer att vara präglade däruti. Jag svor och jag förbannade. Jag försökte igen och jag hoppades och jag hotade.

Intet kom härutav.

Resan blev inställd för en andra gång och den stackare som drabbades var ännu en gång jag.

Nu står den dumma bilen i garaget, på tredje våningen, och kan gärna stanna där! Jag tänker inte passa upp på den gamla automobilen!

Aldrig!

Givetvis har även eländet sökt upp mig på alla andra upptänkliga områden och jag skulle kunna berätta om alla dråpliga situationer som uppstått på bussen. Jag kunde berätta om hunden Vilda som jag lekt med en hel del den senaste tiden. De tankar jag tänkt när Vilda haft ena änden om en pinne och jag grabbat den andra, och vi tampats och senare vandrat längs skogsstigar och våra ögon möts och hon vet att jag kommer att springa och gömma mig bak så är jakten en munter lek.

Det är ju, vid närmare betraktelse, inte något eländigt utan ganska kul!

Nåväl.

Jag skulle också kunna berätta om…

Nä, om jag någonsin skriver igen måste det vara något positivt. Som låten "Vi ska gå hand i hand du och jag" med Trio me´ Bumba. Eftersom allt ändå är meningslöst så kan man lika gärna leva efter den devisen! Den är inte så dålig.

Givetvis har jag också tänkt på den totala meningslösheten med livet och att det fåvitska alkemistiska sökandet efter mening, genererar en bubbla av meningslöshet, så stor att den omsluter alla religioner och filosofier och skapar ett vakuum, vars intighet borde strypa varje uns av gudlighet. Tycker man. Och skapa ett vettigare samhälle.

Men, fan, jag är ju bara en snubbe i Råcksta.

Så vår bloggare sitter fortfarande i sin lilla skrubb och tänker. Det har blivit mörkt. Inget har blivit bättre och inget har blivit sagt som betytt något men även om man vet att man vet att man skall få stryk, kan det kännas skönt att få kavla upp skjortärmarna och ställa sig i stridsberedskap. Jag står och jabbar och tillvaron delar ut slag som viner förbi mitt ansikte.

Ni vet ju hur det är, ty ni har det sammalunda!