Silverpilen lever
En av mina allra finaste egenskaper är att alltid kan hålla frestelserna ifrån mig och städse vandrar dygdens och den rättfärdiga moralens välkrattade grusgång. Det också i knastret från denna värdiga spatsergång som mina balanserade resonemang och djupaste tankar föds och frodas. Medan jag går där och suger på varje ny tanke som en karamell för att se vad den innehåller längst därinne för att sedan så den i tankarnas mylla och få den att gro, kan det hända att något stör.
Inte mycket, men som en liten sten i skon eller ett skavsår på min vandrande fot. Jag tvingas då göra ett avbrott i allt tänkande och lösa problemet innan jag kan fortsätta min kontemplativa promenad, ty väl fungerande tankar kräver en kropp som inte störs av världsliga problem.
Bilen, Silverpilen, har en längre tid varit just en sådan störning. Sist vi hördes så stod den i en trång verkstad nere på Jämtlandsgatan och jag gick oroligt omkring och väntade på symptomanalys och diagnos. Detta lät dock vänta på sig och en eftermiddag tog jag mig för att promenera bort till nyss nämnda reparationsgarage för att med egna ögon beskåda hurusom arbetet fortskred. (Ungefär som Gustav II Adolf i januari 1628 besökte skeppsgården på Skeppsholmen där de byggde Vasaskeppet för att kontrollera att allt gick rätt till.)
Hmm…
Nå, jag kom dit och såg att Silverpilen stod parkerad utanför på en snötyngd parkeringsplats. Vad nu? Jag trodde att ett F1-team höll på att serva vareviga lilla skruv på fordonet och så står den lilla pärlan ute i kylan som en bilvärldens "Flickan med svavelstickorna"! Här krävdes svar!
Jag trängde mig in i den stökiga verkstaden, försåtminerad med bildelar kringdrällda verktyg och lömska oljefläckar. Jag anropade chefsmekanikern som just höll på att tvinga en stor fjäder till underkastelse med en otäck mojäng. Jag sporde på mitt strängaste sätt hur det var med Silverpilen och han släppte sin fjäder och såg uppgivet på mig.
Han hade inte varit hos någon talpedagog sedan vi talades vid på telefonen veckan före. Meningarna strömmade liksom ut så fort att de enskilda orden blev suddiga av farten. Jag lyckades i alla fall uppfatta att han inte fick någon felkod på sin finurliga mätare. Han visste inte vad han skulle göra. Ingen felkod är lika med inget fel och eftersom verkstäder specialiserat sig på att rätta till fel så hade han liksom blivit handlingsförlamad och varken vetat in eller ut.
- "Men går bilen då?" frågade jag eftersom det kändes som en viktig sak att klara ut.
- "Javisst. Jag kör ut den varje morgon och in den varje kväll", förklarade den nedoljade mannen och såg på mig. "Gå ut och starta den du!" sade han och langade över nycklarna.
Jag gjorde just detta och Silverpilen gick igång som den fordom alltid gjort och jag myste inombords. Jag gick tillbaka in och mannen visade med hela sitt beteende att han ville bli av med bilen så jag frågade om jag skulle köra iväg den.
- "Ja, gör du det. Det kostar inget."
Så fantastisk är alltså Silerpilen att den lagar sig själv. Det kanske var riktigt det där med att den behövde vila upp sig. Den behövde bara resa ned till Jämtlandsgatan och ta igen sig en vecka och sedan var problemen borta. Nu har den gått precis som i gamla tider igen och allt gammalt groll är bortglömt.
Alltså är ett störningsmoment borta och mina tankar kan åter vandra fritt.