Den magiska lampan
Jag vet att de flesta som läser den här bloggen är ekonomiskt oberoende, men själv för jag dagligen en nervös kamp mot kostnader, vacklande inkomster och allmän monetär kollaps. Och för er som sitter på bolstrar stoppade med tusenlappar och vaxar edra limousiner med laxpaté, vill jag presentera ett stycke verklighet från en som inte ens har råd att skrubba sin cykel med stenbitsrom!
Visserligen har jag, av starkt känd princip, ingen cykel men även om jag förfogade över ett dylikt fortskaffningsmedel skulle jag näppeligen ha råd att gnida in den med små fiskägg.
Det är sant att det finns människor, ja mig helt närstående faktiskt, som hävdar att mitt armod är helt självförvållat. Att jag slösar bort mina sekiner på onödiga inköp och lever på ett alltför vidlyftigt sätt!
Som om jag kunde rå för att saker kostar pengar!
Vill kanske mina belackare att jag börjar stjäla och ta för mig av de saker jag tycker mig behöva? Skall jag vandra ut på anarkins och brottslighetens breda väg mot polisiära insatser, internering och slutlig undergång? Fängelse och bräcklig hälsa är ingen god kombination, fråga bara Bellman och Oscar Wilde!
Nej, jag jobbar heltid och måste kunna unna mig några av livets nödvändigheter.
På underliga vägar hittade jag, på allas vårat Internet, en lustig glödlampa. Den hade en liten fjärrkontroll och kunde skina i regnbågens all färger. Även om detta är nog så imponerande, hade denna produkt ytterligare en förmåga. Den hade en inbyggd högtalare. Man kunde alltså tända lampan i vilken färg man nu ville och sedan plocka upp sin telefon och via elektroniska vågor överföra musik till lysgloben som nu käckt spelade upp det önskade stycket samtidigt som lampan började blinka i takt med musiken.
Förbluffad satt jag inne i mitt lilla kyffe och stirrade på datorn. "- En sådan här måste jag ha!" sade jag till rummets fyra väggar (och tak och golv om de nu lyssnade). När jag sedan såg att priset var nedsatt och att jag praktiskt taget skulle tjäna pengar på att köpa den, så var all osäkerhet bortsopad. Ljuskällan skulle bliva min!
Målmedveten steg jag upp tidigt på lördagen och såg till att få i mig en stadig frukost. Jag lögade mig och satte på mig helgklädsel. Jag vattenkammade mig och kontrollerade att plånboken var vid god vigör. Som en herreman skred jag sedan värdigt iväg till garaget där jag tog Silverpilen bort till centrum. Jag var nästan ensam i affären eftersom den just öppnat och jag hittade lätt min lampa.
När jag ändå var där köpte jag en lampfot av trevlig betong för att ha någonstans att skruva fast min sjungande lampa. Kännandes en nöjdhet som gränsade till självförhärligande, återvände jag hem till barn och blomma med mina inköp.
Här möttes jag av den inskränkta skepticism som kännetecknar de visionslösa. De som tycker att en glödlampa är en glödlampa och en högtalare är en högtalare! Men jag stålsatte mig och monterade förväntansfullt ihop min lilla underhållningsanläggning.
Den fungerade perfekt! Jag spelade Toto och såg lampans ljus flämta i takt när de sjöng om en av våra större kontinenter. Succé!
Jag kopplade ur alltihopa och bar in aggregatet på Franks och min toalett, släckte, kopplade in lampan och satt en lång stund i lampans epilepsiframkallande blinkningar och lyssnade på 80-talsmusik. Visst har jag njutit mången gång på toaletten förr, men nu satt jag där på toalettlocket och hade en nästan religiös upplevelse av mörkret, blinkningarna, ensamheten, musiken och den välsignade tekniken. Men mesta av allt njöt jag över att jag använt mina fattiga slantar till något BRA!
En god investering.
Idag har Neil Young skrikit sig hes genom lampan och i natt lät jag den stå på med ett milt blått sken. Aldrig har det varit så mysigt att prostatapinka mitt i natten! Frank, detta känns som arvegods! Gläd dig!
Vad var det nu jag skulle ha sagt om fattigdom och slikt? Jag vet inte, jag har glömt men nu går jag in till min magiska lampa!