Kalles blogg The next gereration

Livet i förorten. Jag ser mig som en rapartist och sanningssägare. Visserligen rappar jag ytterst sparsamt, men jag pratar en hel del strunt och sanningen är ju numer subjektiv. Man kan säga att jag sätter ett sökarljus på förortens hela yta och därmed avslöjar de sprickor och brister som finns.

Fast det är klart: det gäller ju bara Råcksta. Och mest av allt just den här lägenheten. Men det går ändå inte att förneka att denna fyra är en del av betonggettot, depraveringen, urspårningen och den rådande dekadenta gangstermentaliteten i förorten. Och i förlängningen, en del av den savande svullna varböld som är det svenska samhället av i dag och…nu har jag glömt vad jag skulle skriva om..?

Jo, jag skulle ju bara lämna en kort redogörelse för vad som timat under senvintern här i familjen.

Frank, den lille gossen, skall åka på en superkomprimerad språkresa till Mallorca under fyra dagar. Han skall åka till West Virginia med scouterna. Han skall sommarjobba som vaktmästare på Alviksskolan, men säg inget om det för det kanske är hemligt. Han spelar på sin gitarr (min gitarr), sitt elpiano och ibland på elgitarren. Hem från landet har också hans lilla ukulele kommit. Den dompterar han som en nutida George Formby. (Men fiolen rör han inte.) (Förlåt, ALT-fiolen rör han inte.)

Till yttermera visso har han skaffat sig ett gymkort. D v s jag har skaffat honom ett gymkort. Det visade sig att mitt kontonummer och min signatur behövdes för att affären skulle gå i lås. Han är ju förvisso "ganska mager om bena, tillika om armar och hals", så om träningen skulle främja hans muskeltillväxt vore det utmärkt. Men hans kort gäller endast på friskvårdsmetropolen "Komethallen" i Veddesta. Den ligger mitt i ingenting. De enda som har nära dit är de som redan är där och de som råkar befinna sig genomresa. Jag tvivlar på att han kommer att åka dit särskilt ofta.

Silverpilen fortsätter kosta pengar. Nu var det dags att byta till sommardäck och däckfirman tyckte nog att vi behövde en ny uppsättning. Sa de. Det gäller att inte kompromissa med säkerheten. Sa de. Man tjänar på kvalitet. Sa de.

Fyra Good Year, förvaring, balansering, montering, allmänna extra avgifter och en smula lurendrejeri gjorde att räkningen klev en liten bit över fem och ett halvt tusen. Det är det värt. Sa de.

Det kanske det är. Tänker vi.

Den sorgligt förhindrade resan till landet blev äntligen av till slut. Jag kände mig ganska säker på Silverpilen och begav mig av en tidig morgon för några veckor sedan. På stereon hade jag ljudboken av Lundells senaste, "Vardagar". Författaren läste själv, vilket som tillför en dimension. Eller två dimensioner ty hans röst varierade så i styrka att jag ibland måste spola tillbaka för att höra vad han mumlade. Boken handlar ju mest om att han går omkring i sitt hus på Österlen och blir upprörd över dagsaktuella händelser och vardagens förtretligheter. Det är helt enkelt en medelålders man som klagar på nästan allting. (Det känns som om han snott min bloggidé!) Han får oräkneliga fel på bilen, han får TV-kabeln avgrävd, hantverkare kommer inte, hans fru har flyttat ut, de bygger torn och skit som han avskyr, han får läskiga blickar av Konsum-kassörskan. Vid något tillfälle skriver han "jag klagar ju på det mesta, men ibland blir jag upprörd…".

En mycket bra bok, men jag kan inte förklara varför. Jag har en annan sådan bok som jag nyligen läst faktiskt, men jag återkommer till den.

I Sparreholm stannade jag vid en gräsklipparfirma och gjorde förfrågningar om service av gräsklippare och röjsåg. De hade en hyfsat stor flock lösgående hundar i butiken som jag tvingades hälsa på under en lång stund. De ville (firman, inte hundarna) gärna ta hand om mina maskiner och fixa till dem, bara jag betalade. Eftersom jag redan förutsett dessa villkor lovade jag att återkomma med de ifrågavarande maskinerna senare. Hundarna försvann in på lagret och jag åkte vidare.

Lundell hade hittat något nytt att klaga på och jag satt och myste.

I huset luktade det instängt och det var rått och kallt. Flugor låg på Lit de Parade överallt, medan andra flygfän fortfarande hade litet liv kvar och vinglade omkring i hallen som fuskbyggda Boeingplan.

Jag tog en liten promenad på tomten och såg att stormen brutit av några kraftiga grenar. Alltså, mängder av små grenar, men några odiskutabla bamsar. Jobb! Härnäst insåg jag att våra skygga små vänner vildsvinen, oombedda, hade agerat landskaparkitekter om förvandlat delar av tomten till leriga katastrofområden. Allt var vatten och lera och gummistövlarna samlade snabbt på sig ett tyngande lager. Jag började släpa grenar. Jag fick ta fram motorsågen och kapa upp. Jag fick släpa ännu mer. Jag fick ta fram sågbocken och grentuggarmaskinen. Jag svettades och svor. Jag fick hugga veden. Barkbitar och sågspån var överallt. Grentuggaren kämpade förtvivlat med sega tallkvistar och bångstyrig ek.

Jag utförde många heroiska storverk denna förmiddag, men min blygsamhet förbjuder mig att framhäva mig själv genom att beskriva dem.

Efter att ha lämnat in maskinerna på firman i Sparreholm (inte en skymt av hundarna) fortsatte jag att lyssna på Lundell och satte kosan hemåt. Ett kort stopp i Gnesta för att köpa några kärleksöl. Gnesta verkar vara en stad där alla går in för att stå i vägen för en kille som mig. Kanske är tempot lägre och jag hetsig, eller kanske måste gnestaborna ändå ta på sig att de ställer sig på dumma ställen och är ovanligt mycket ivägen? Jag undrar om Lundell varit Gnesta?

Vad Caroline pysslat med har jag inte så bra koll på. Men hon håller sig sysselsatt. Har jag berättat om gången jag var på hennes jobb och fick gå ned i katakomberna under NKS och se de små robotarna köra omkring?

Har jag berättat om de smarta glödlamporna jag köpt på IKEA som gör att bara jag kan tända och släcka vissa lampor? Med min telefon. Utan den kan inte ens jag släcka dem! Älskar teknik!

Jag har köpt en bok om grisens historia på biblioteket för fem kronor. Där kan man bl a läsa om att "Sport-Pig Federation" anordnar ett OS för grisar med fotboll, simning och löpning. Dessutom har grisen Kotetsu från Japan hoppat 70 centimeter högt, 23 augusti 2004. Allt detta är ju fantastisk information för en sådan som mig. Jag har massor kvar att läsa, det är en diger volym.

Men jag har också läst "Stoner" av Williams och den är ju numer vida känd och beundrad. Jag beskrev handlingen för Caroline och hon trodde inte jag var riktigt klok. Men den åsikten hade hon ju format redan för länge sedan så det omdömet kan inte räknas. Han kommer från fattiga förhållanden, kommer in på universitetet, studerar, blir klar, blir lärare, gifter sig, får en älskarinna, blir av med älskarinnan, har det ganska tråkigt, undervisar, får cancer, säger upp sig och dör. Inte så lockande handling. Men ändå var det spännande. Som en bra deckare. Jag längtade efter att läsa vidare.

Antagligen bara en bra bok.

Måste läsa fler sådana.