Julresan Del VI, Den gamle och unge och havet
Hotellet på Lamai Beach var något helt annat. Det var ett enda rum med en glasfront ut mot poolen. Man fick dra för gardiner om man ville vara ifred. Det fanns en liten ölvänlig veranda och, som sagt en pool. Den befolkades för det mesta av två svenska familjer med ett oöverskådligt antal barn i olika åldrar, samtliga med starka friska stämband.
Här var det litet mer som min ungdoms Thailand. Man kom ned till stranden på två minuter (två och en halv om man gick barfota) och upp till gatan med barer och affärer på en (barfota var icke att rekommendera). Det fanns hungriga katter och hundar, biljardbord och lättfotade flickor, marknader och affärer och, bäst av allt: ingen stor galleria!
Nu var det 30:e december och vädret var i alla fall omväxlande. Ibland kunde man ana solen bakom molnmassorna och ibland föll ett stilla regn. Men vi tog oss samman och började med att lämna in tvätt. Var lämnar man in tvätt på Lamai? Jo, på ett tavelgalleri/konstverkstad. Det stod dukar ända ut på gatan och skäggiga män satt allvarliga och målade för glatta livet därinne. Men en dam med flera hundar hade hyrt in sig i ett ytterhörn och slet genast fram den gamla vågen och konstaterade att vi hade 7,4 kilo tvätt. - Tomorrow at five o'clock! Vi tittade på litet konst, klappade hundarna och tackade.
Vi beställde en utflykt till nästa dag, tog flera promenader och tillslut fick jag med mig Frank ner till havet. Det som lockade var de stora vågorna. Samma vågor som fått honom att spy dagen innan kastade han sig nu frivilligt rätt ut i.
Även jag. Vi höll på länge och väl att strida mot havets krafter. Om man inte passade på slog vågorna omkull en och processen packade oundvikligen ner mängder med sand i badbyxorna.
När jag inte orkade längre gick jag upp på stranden och lyckades köpa en kall pilsner. Jag lyckades även dricka nämnda dryck. Jag satt och tittade på pojken som fortfarande inte visade några tecken på att vilja befria sig från oceanens famntag. Tillslut var jag tvungen att nästan dra upp honom ur vågorna: - Nu står du här och torkar dig medan jag går tillbaka med ölflaskan. Hoppa inte i igen!
Men när jag kom tillbaka stod han ändå nere i strandkanten och pysslade med något. Det visade sig att försökte tömma byxorna på sand.
Efter detta tog vi ett dopp i poolen (en kort stund av solsken dök helt oväntat upp) sedan gick vi in på rummet. Caroline blev alldeles olycklig över all sand vi drog in. Frank duschade och lyckades sanda ned hela badrummet och i ett saneringsförsök hamnade samtliga handdukar och badlakan på golvet och Caroline fick ägna en god stund åt att rätta till allt (under svärjanden och förbannanden). Själv satt jag på verandan och tog en liten drink och visslade litet på de lustiga fåglarna som hoppade omkring. Hua hin var glömt, här fortsatte ju semestern!
Ni undrar vilken drink jag kunde tänkas dricka? Jo, jag letade överallt efter Mekhong, som var den självklara drycken på 90-talet. Men ingenstans fanns den. Jag hittade dock en ersättare i Hong Thong. Den var billig och fullt drickbar och man behövde i späda den eller ha is eller något sådant. När jag väl fick tag på en flaska Mekhong, så smakade den inte alls gott. Jag kunde knappt dricka den. Men det gjorde jag ju, men smaklökarna måste ha ändrats en hel del på bara några år.
