Julresan Del V, Prövningar
Nästa dag var om möjligt än mer mulen. Men vi avbröt vårt TV-tittande för att gå till en närbelägen restaurant och äta lunch. Regnet var väl alldeles utmattat vid detta lag och var tvungen att ta en paus.
Mycket trevlig restaurangbesök och en påföljande promenad på stranden. Men snart började det skvätta igen. Mot kvällen öste regnet ned och vi gjorde det vi alltid gör: tog taxi till en stor galleria. Jag var nu så trött på gallerior att jag mest stod och glodde ut i luften.
Just när jag äntligen tappat bort Caroline och hittat en lovande bar sa Frank att han ville gå till något som hette Swensen's och äta glass. Jag såg hastigt drömmen om en kall Chang gå upp i rök och fick istället sitta och stirra på grabben med hörlurar när han slevade i sig en banana split.
När vi skulle hem regnade det så kraftigt att de fällt upp en tälttunnel från entrén ned till taxibilarna.
Nästa dag beslöt vi oss för att trotsa duggregnet och ändå ge oss ut på sightseeing. Vi såg tågstationen med kungens väntrum. Fikade på Starbucks. Promenerade till stranden. Vi satte oss under ett solparasoll, som nu fick extraknäcka som paraply, och tog en dricka medan folk red på hästar i strandkanten. Det duggregnade.
Efter detta var Frank och jag färdiga men Caroline ville till en…stor galleria. Så vi släppte henne på vägen åkte hem och satte oss på rummet. Vid ett uppehåll i regnet hämtade jag en pizza från poolbaren som vi åt på verandan. De var supertrevliga därnere. Så fort jag kom i närheten frågade de: - Bia Chang, mista?
Jag svarade att det vore gott.
Det var en fin pool men jag såg aldrig någon använda den. Det var cirka 20 grader i luften, snålblåst och UV-strålningen låg på två (2)! Jag tror inte vi har några bilder från hotellet alls. Man var liksom inte på humör för att fota. Dessutom hade man behövt en vattentät kamera.
Vi skulle till Ko Samui dagen därpå. Jag hade bokat fina biljetter med buss till Chumphun och därifrån Speed Catamaran till Samui, via Ko tao och Ko Pha Ngan.
"Men den resan var värst utav all det, är sant
Syd om Ceylon gick vi in i en cyklon
Ut ur buren smet ett lejon och rök på en elefant
Vrålet blandades med storm och böljors dån"
Jo, den resan kommer vi inte att glömma på länge. Bussresan tog en evighet och när kom fram till hamnen rådde kaos och det regnade. Allt var bråttom så jag kastade i mig en portion Green Curry på sju minuter och Frank insisterade på vårrullar. Det var inte det sista vi skulle se av vårrullar den dagen.
All stress visade sig onödig eftersom Bangkokbussen var svårt försenad så vi satt i våra säten inne i katamaranen och försökte få tiden att gå. Frank med sina eviga hörlurar och vi med telefoner, böcker och drömmar om vackrare väder.
Tillslut kom de sista passagerarna och vi tänkte: - Äntligen!
Så fort den vansinnigt snabba katamaranen kom ut på öppet vatten blev det klart att vi inte vetat hur bra vi hade haft det i hamnen. Det studsade fram på vågorna. Man kunde svårligen sitta kvar i sitt säte. De hade redan innan delat ut spypåsar, något som borde fått en misstänksam. Snart började dessa nyttjas till höger och vänster.
Plötsligt tittade Frank upp från sin telefon och sa att han inte mådde så bra. Jag fick fram en påse och vi beslöt att gå ut på akterdäck. Så fort vi reste oss fick jag återse vårrullarna från hamnrestaurangen när de strömmade ned i hans påse. Promenaden till akterdäck var på cirka 20 meter. Inte så svårt, säger ni? Det var som att vandra omkring i en åkattraktion, golvet bara försvann. Dessutom måste jag hålla i pojken med en hand eftersom han kramade sin påse med bägge sina. Vi knockade några personer på väg ut men tillslut var vi framme vi dörren.
Akterdäck var som ett slagfält. Överallt låg sårade och döende personer. Folk satt ihopsjunkna mot relingen, vissa grep krampaktigt om ett räcke och försökte fokusera på horisonten. Alla spydde. Frank tog en hastig blick på alltihopa och fick ur sig det sista av vårrullarna.
Vi lyckades hitta en plats i ett hörn där vi kunde sitta och han spydde saliv eller något och bad om servetter ideligen. Jag hade full upp att hålla i mig med ena handen och administrera påsar och servetter med andra. Det kändes som om båten helt lämnade havsytan ibland, för att sedan slå ned i en uppåtgående våg med en enorm kraft. Vi fick massor av stänk över oss och var snart dyngsura.
Bredvid oss stod en gäng fransmän och halsade ur stora Singha och rökte sanslösa mängder cigaretter. De talade om hur en av dem skulle DJ:a på Ko Tao och så tände de ytterligare en cigg. Frank hade nu sjunkit ihop i hörnet och jag fick hålla i honom med ena handen. Jag lovade att han aldrig mer skulle behöva följa med på någon resa, och jag bad om ursäkt för att jag tagit med honom på denna.
Det hade i alla fall slutat regna.
Efter timmar kom vi fram till Ko Tao och lade till. Jag var tvungen att tala om att vi inte skulle av på den här ön, inte ens på nästa. Frank ryckte på axlarna, han hade givit upp. Han var knäckt. Han brydde sig inte längre. Vi gick in till Caroline och han fick ett sjösjukepiller och resan fortsatte något lugnare.
Tillslut kom vi fram till Ko Samui och klev av båten.
Det regnade igen.
