Julresan Del III, Julafton
Jag inser att jag inte får bli alltför långrandig här. Tiden har bara kommit till julafton och textmängden sväller. Jag skall fatta mig kort, som pokerspelaren sa.
I Bangkok kändes det mer som 24 december än julafton. Vädret var bra och vi bestämde oss för att ta oss till Grand Palace via Chao Phraya-floden. Taxin dit kostade nästan ingenting men sedan hamnade vi på något märkligt sätt vid ett bord där någon ville sälja en flodutflykt till oss. När han nämnde priset, via en miniräknare, så trodde jag att jag såg fel. Men det hade jag inte gjort och snart satt vi på Bangkoks dyraste flodbåt.
Om priset skulle ha någon relevans till flytetyget borde de ha tagit fram en av de Royal Barges som ligger i ett båthus mitt emot Royal Palace, men detta var en högst ordinär flodbåt. Nå, pengarna var redan borta och det var bara att njuta av flodlivet. Vi åkte i all enkelhet norrut uppför floden förbi Wat Arun och in på en sidoflod, där en glad man i en liten båt satt och väntade på oss.
Han lättade genast ankar när vi kom och frågade med ett leende vad vi ville köpa. Lyckligtvis hade den förnuftige mannen öl, så vi köpte det, en Cola och en påse ananas till ett bastant pris. Med detta var flodturen avslutad och vi blev avsläppta vid Grand Palace.
Detta pråliga palats har jag besökt flera gånger förr men det är ändå pampigt att se. Solen stekte och en tämligen stor grupp med turister från hela världen (möjligen med undantag av Thailand) gjorde det outhärdligt trångt. Trångt, varmt, panikartat och stressigt. Men vi gjorde vårt bästa för att fotografera vartenda hörn av varenda byggnad med svetten sprutande, iförda märkliga solhattar och vridandes och vändandes på gratisguiden från entrén.
Efteråt lyckades jag övertala den svettiga Caroline och den likgiltige tonåringen att åka till Khao San Road för att jag skulle få återse den gata jag bott på så många gånger. Vi kom dit och faktiskt var sig det mesta likt.
Totalt kaos, restauranger, försäljare och lurendrejare. Jag blev nästan nostalgisk när jag såg alltihopa. Frank blev förvånad; - Han ville sälja ett körkort till mig! Jag förklarade att det mesta gick att köpa här.
Vissa saker hade ju ändrats. Man kunde inte längre köpa kassettband för 40 Baht. Inga kassetter alls vad jag kunde se, men Frank tittade på knogjärn och "butterfly-knivar". Jag förklarade att det inte skulle bli något av med den saken.
Vi åt på en restaurant litet bakom som var rätt lugn. Annars är det full fart på Khao San dygnet runt.
Eller brukade vara.
Myndigheterna har nog börjat stävja supandet en del. En gång var jag ute och frukost på en restaurant och då satt det kvar en insomnad kille från kvällen före vid ett bord. Personalen ställde ut ett parasoll för att skugga honom från förmiddagssolen. En servitris var framme och baddade hans panna och lade något mjukt under huvudet på honom.
En annan gång kom en äldre finsk man ner från sitt rum till baren. Han hade uppenbarligen fått sig några supar. Det första han gjorde i baren var att titta sig omkring med en blick som knappast kunde se. Det andra han gjorde var att tappa sina byxor. Vissa finländare bär inga underkläder. Denne vacklande man var av just den typen och serveringsflickorna höll på att fnittra ihjäl sig. Men Pentii, som verkade tämligen oberörd av det inträffade, drog omständligt upp byxorna igen och försvann uppför trappa mot rummen. På väg mot nya äventyr, kan man tänka. Han och hans byxor.
Vi tog en taxi hem.
Jetlaggen började kännas så vi satt vid poolen en stund. Jag minns inte om vi badade. Middag åt vi helt nära hotellet och gick sedan hem och somnade.
Julafton var över.
