Julresan Del I, Air China
Vi är hemma igen efter vår resa i österled. Vi är hemma och ganska nöjda med det. Man minns alla umbäranden och dråpliga omständigheter från sin ungdoms resor i ett romantiskt skimmer. Så fort ens numer åldrade kropp kommer ut till Arlanda och ned i en trång flygplansfåtölj så falnar skimret och romantiken och man tycker mest att det är trångt och långtråkigt.
Inte kan man längre heller smuggla med sig en skvätt vodka på planet och slippa besvära flygvärdinnorna för att hålla vätskebalansen. Man får inte lyssna på sin talbok i telefonen ty denna måste vara avstängd helt och hållet. Flygplatserna är en labyrint av säkerhetskontroller och köer.
Men jag är inte den som klagar.
Alltså, så här var det:
Den 21:a december tog vi en så kallad "Door to gate-taxi" på eftermiddagen och for mot Arlanda. Det var svart som en kolsäck ute och köerna var svåra. Vi kom äntligen ut till flygplatsen och fann att kön till incheckningen var av en ännu svårare art. När vi äntligen kom fram till disken blev vi anmodade att springa mot gaten. Jag som gillar att ströva omkring på flygplatsen och kanske få mig en avskeds-dricka på någon liten bar. Av detta blev intet.
Vi flög med Air China och skulle sålunda mellanlanda i den stad som när jag var liten hette Peking men som nu kallas för Beijing. Flygplanssäten är trånga redan från början. Själv har jag inte riktigt hunnit så långt i min strävan efter min "Beach 2018-kropp" utan är mer inne i en uppbyggnadsfas, vilket som gjorde allt agerande i stolen tämligen besvärligt. Att ta av skorna var inte till att tänka på. Jag kom ideligen åt kontrollerna till Franks biosystem med min armbåge så han fick starta om sin film. Att trassla sig ur hörlurssladd, säkerhetsbälte, filtar och kuddar för att komma iväg på muggen var ett eldprov.
De kinesiska flygvärdinnorna var stränga och snåla på rödvinet. Halvt uttörstad landade jag i Pek…Beijing. Här skulle vi nu, efter åtta timmars flygning, gå ut och göra stan innan det var dags att fara till Bangkok.
Problemet var bara att vi var tvungna att stå i "tillfälliga-visum-kön". Den var minst lika lång som kön på Arlanda, men med den skillnaden att det här stod fler stränga kinesiskor som arbetade plågsamt noga och kommunistiskt långsamt. Vi stod i kön i nästan en och en halv timme sedan kom vi äntligen igenom. Kom igenom till säkerhetskontroller, ögonskanning, foton och röntgning av allt vi ägde och hade. Vi for med ett litet tåg och tillslut var vi äntligen ute i själva Kina.
Vi lyckades tag tåget till tunnelbanan och tunnelbanan till Himmelska Fridens torg. Här sken solen och de stora röda fanorna framför Maos mausoleum sträcktes i vinden som tog fart över det öppna torget. Vi vandrade omkring och försökte komma runt avspärrningar och under kraftigt trafikerade vägar för att hitta en trevlig restaurant.
Det gjorde vi nu inte, men vi hittade en restaurant. Jag hade lärt mig av snubben på Forex vad dumplings heter på kinesiska (Djao tzö) så jag sa det och killen slog direkt upp rätt sida i menyn och sedan vi fick öl, sodavatten och Cola. Vi åt och drack och mådde bra. Men vi hade ingen tid att se den förbjudna staden och om namnet är något att gå efter så bör det heller inte vara tillåtet. Nåväl, vi var i alla fall tvungna att bege oss ned i tunnelbanesystemet för att ta oss tillbaka till den enorma flygplatsen där vi åter fick åka det lilla tåget och gå igenom mängder av säkerhetskontroller och våra ryggsäckar måste ha fått i sig mer strålning än Marie Curie innan det var färdigt.
Vi fördrev tiden med att titta i de fåtaliga affärerna och vissa av oss försökte förstå sig på varuautomaterna som sålde ölburkar. Tiden gick och snart satt vi på Air Chinas flyg till Bangkok.
