Kalles blogg The next gereration

Att leva har aldrig varit särskilt enkelt.

Jag har ändå hållit på i ett antal år nu och det har hela tiden fört med sig komplikationer och märkliga situationer som man inte räknade med när man först började existera. Det är sant att alternativet till existensen; den s k icke-existensen, verkar vara utomordentligt förutsägbar och tråkig...och långvarig. Men det behöver ju inte innebära att man inte kan taga sig ordentligt med tid och klaga på denna form att tillvaro medan man ännu har kverulans-lågan brinnande.

Det är ju främst därför jag har denna blogg, bl a. Jag ser mig som en yngre fast lika gnällig Ulf Lundell. Även jag har en viss anknytning till Skåne, vi sjunger lika illa och ibland tar vi oss en tår på tand. Vidare upprörs vi över sakernas tillstånd och får ofta nackspärr av allt skakande på huvudet och blåsor av allt avmätt smackande med tungan.

Vad är det då som är fel med världen?

Jo, cyklisterna styr trafiken och byråkraterna styr politiken! Men vänta...det är jobbigt att vara så här upprörd och strida mot världen. Jag tror att jag stryker ett streck över alltihopa och försöker njuta så mycket som möjligt istället. Jag orkar inte vara, varken ung och arg eller gammal och gnällig, längre. Jag hoppas bara cyklisterna kör på byråkraterna och att dessa sätter en pinne i hjulet för cyklisterna så vi andra kan förbereda oss för apokaly...melodifestivalen.

Här hemma i Råcksta visar det sig att Frank har åkt på en hajk med scouterna och blir borta till imorgon eftermiddag. Det är den enda gången han inte gnäller över att gå utanför dörren. De skall sova i en dragig stuga och vara ute en massa och ändå är han sugen på att åka. Annars är det svårt att få honom ut ur rummet ens en kort stund. Skulle huset stå i ljusan låga skulle han förmodligen välja att stanna inne framför datorn och chansa på Stockholms Brandförsvar och deras erkänt våta vatten.

Caroline kämpar med sitt obegripliga pluggande. Det ligger utskrivna artiklar här och där och man slänger en blick på dem och tänker; varför skrevs de någonsin? De är ju ointressanta och knappologiska! Vem skulle någonsin vilja sätta sig in i detta ämne och ens tänka på det? Svaret är förstås: Caroline. Jag vet inte vad hon och hennes skriv-väninna skall skriva om men någon bestseller lär det inte bli. Jag kommer att säga att det är bra och fint när det är klart men jag kommer inte att läsa det. Varför? Mitt liv är för kort!

Man kunde möjligtvis invända att jag inte borde läsa en bok om Donald Trump om jag har den inställningen. Men han har ändå en egen skyskrapa och Caroline bor bara på tredje våningen av ett 16-våningshus. Jag köpte boken bara för att jag såg den när jag beställde en läsbok till Frank. Men när man väl börjat läsa om den frejdige presidenten, så är det svårt att sluta.

Vad är sant? Vad är för sant för att berätta? Vad är lögn? Vad är för lögnaktigt för att acceptera som en obekväm sanning? Varför är det så obekvämt att läsa en stor-pocket i sängen? Varför somnar jag alltid när jag läser? Vem släcker min läslampa medan Donald Trump styr i Vita Huset?