Kalles blogg The next gereration

Här sitter jag nu på min lediga dag och lider svårt. Jag som är van att kunna koppla av och bara ta det lugnt har tvingats ändra hela min livsinställning. Istället för en lugn dag med mina sjuka tankar måste jag hålla öppet hus och vara trevlig, jag har för tusan byxor på mig fast jag är ledig!

Allt beror på klåparna PEAB och deras tummen-mitt-i-handen-underhuggare.

Det började redan igår då jag hade delat pass. Jag brukar under sådana omständigheter fara hem på den fyra timmar långa rasten och äta något som mättar en gubbe som mig och sedan behagfullt sjunka ned på soffan för att kanske vila ögonen i någon halvtimma. Men inte igår. Då for jag med tunnelbanan in till Hötorget och gick på förmiddagsbio. Jag såg en film om Björn Borg och hans eviga jagande efter bollen. Därefter for jag tillbaka till garaget och väntade tills eftermiddagspasset började och kom inte hem förrän efter sju.

Jag var helt slut.

Hemma var allt vänt upp och ned. Ingen Gerta, ingen dator, inga gardiner och inget nattygsbord. Samtliga larmsystem i min känsliga kropp stod nu och blinkade rött. Jag kände hur jag sakta började bryta samman och lösas upp i mina beståndsdelar (mest fettmolekyler, om jag tolkat mitt BMI rätt).

Jo, de som fixar saker skall komma hit och fixa saker. Vi har visat upp en massa fel på lägenheten och viktiga människor med anteckningsböcker och pennor har varit här och godkänt och fördömt. Nu har tiden alltså kommit för att rätta till det som är i behov av detta. För att göra det så smidigt som möjligt (för alla utom de som har fräckheten att bo i lägenheten) så måste arbetsstyrkan ha tillgång till vårt hem mellan 07.00 och 15.00 i två veckor. Inget får stå närmare fönstren än en meter. Låset måste stå i serviceläge eller så måste någon vara hemma och passa upp.

Att Gerta var tvungen att flytta till Beckomberga i två veckor insåg jag ganska snabbt. Hon skulle få dåndimpen om det stövlade omkring en massa karlar och körde maskiner, öppnade fönster, slog och bankade. Vidare förstod jag att datorn och dess skrivbord stod för nära ett fönster och måste bort. (Det är därför jag skriver på den här lilla vita datorn nu. Ser ni att bokstäverna är mindre! Tur att jag har mina läsglasögon på mig.) Sedan var det allt skit som stod på fönsterbänkarna (eller prydnadssaker, som Caroline säger) och gardiner och gardinstänger. Köksbord och fönsterlampor. Blommor och nattygsbord. Det var MASSOR att plocka bort!

Det var ren TUR att jag var på jobbet när Caroline gjorde det, tänk vad jag hade fått jobba annars!

Så nu står allt i kartonger och väntar. Jag har avtal med en elektriker klockan fyra och en kille håller på att frysa rören till elementet i Franks rum. Han satte dit en apparat på rören och slog på den så att en massa oväsen började störa mig och sedan gick han på lunch. Medan han smörjer kråset så kommer vattnet i rören att frysa och bilda proppar och stoppa annat vatten från att strömma ut när han kapar rören till Franks element.

Och flyttar det två centimeter uppåt.

Jag, som gärna hade satt på ett avsnitt av “Gränsbevakarna Australien” och legat och slumrat på soffan, får nu sitta fullt påklädd och passa upp på hantverkare och verka alert. Ingen fågel att prata med och ingen dator att sitta framför och spela spel och lyssna på märkliga band på Spotify.

Men ikväll, kvart i nio, får jag i alla fall gå ut i kylan och köra iväg till Spånga IP och hämta Frank från scouternas skridskoåkning. Och i morgon får jag gå till jobbet igen!