Kalles blogg The next gereration

Det har varit en arbetsam jobbarhelg. Jag har slitit som den arme dräng jag är och transpirerat den ärlige arbetarens pärlande svett medan den hånande höstsolen har gnistrat sina försmädliga strålar i varje droppe på min plågade panna. Måndagen kom med stort kaos, sopbilar överallt och allmän respektlöshet bland SMS:ande zombiecyklister. Eftersom prövningarna för denna arme skribent verkar komma från en bottenlös källa, under denna min strävsamma vandring här i dödsskuggans dal, så var jag dessutom anfrätt av en begynnande förkylning med trötthet, feberkänsla och påfrestande heshet.

Ni kan själva föreställa eder den trötta tillfredställelse jag kände vid hemkommandet i går eftermiddag. Jag satt i min fåtölj och läste en bok. Kanske stärkte jag mig något med druvdryck, emedan denna hjälpte mig att sprida ut avslappningen i varje nervända i kroppen. Jag började äntligen må bra.

Kvällen fortlöpte ganska väl med fläskpannkaka, "Kronofogden knackar på" på TV och ytterligare ett par centiliter av druvdestillatet.

I morse vaknade jag två minuter innan alla Franks klockor skulle till att ringa. Jag stapplade upp och förberedde Gerta på att det snart skulle börja pipa och yla från armbandsklockor, telefoner och klockradioapparater. Hon stirrade på mig och verkade mest vilja ha mat, men strax därefter startade pipkonserten. Pojken vacklade upp och rasade ned i soffan och somnade på strax under två sekunder. Pipandet började igen efter en snoozeminut. Jag vandrade omkring som en gammaldags lykttändare och stängde av klockorna vartefter.

När pojken tillslut kommit iväg till skolan kändes livet ändå ganska bra och jag beslöt mig för att tvätta fönster.

Vi har lånat en Kärcher fönstertvättare och jag hade laddat upp apparaten och beslöt prova den. Detta var bakgrunden till att jag 20 minuter senare hängde dubbelvikt över räcket till den franska balkongen och energiskt gnodde med en trasa. Barn och föräldrar på väg till skolan som ligger i huset glodde storligen. Det kan ha berott på hur jag såg ut eller möjligen på att jag inte kunde sluta nynna på George Formby-låten "When I'm cleaning windows". Hade jag haft en ukulele (och kunnat spela) så hade jag underhållit hela gårdsplanen.

Jag hade ytterligare ett projekt denna lediga dag och det var att "dra fläsket runt Träsket" och därmed få så kallad "skogsluft" ner i lungorna. Något som skulle fylla mig med lugn och promenaden skulle göra mig hälsosamt trött och motivera en välbehövlig eftermiddagslur.

Med mig på sjövandringen skulle jag ha en massa överblivet bröd som vi ämnade kasta. Men eftersom jag är en ganska eftertänksam och smått begåvad så drog jag mig till minnes att vildänder inte mår så bra av bröd. Jag slog upp detta på datamaskinen och det visade sig stämma. Havregryn, sallad och fågelfrön kunde man gott ge dem, men bara litet bröd. Alltså skar jag upp litet sallad och försedde mig med en god dos havregryn. Fågelfrön kunde ju bara komma från ett ställe så jag öppnade Gertas matbox och hon var OMEDELBART med på noterna. Jag förklarade ömsint för henne att jag skulle ta hennes mat och ge det till andra fåglar. Fåglar UTE. Hon tittade, för andra gången denna dag, på mig med besvikelsen lysande ur ögonen.

Jag tog med all den organiska massan och vandrade ned till Träsket. Det fanns inte en fågel där. Jag ställde mig undrande vid stranden. Då kom ett ankläte och jag svarade med ett liknade ljud. Kort därpå kom trettio änder flygande från andra sidan sjön, landade, lade sig stilla och tittade uppfordrande på mig. Jag kände mig som Billy Graham på ett väckelsemöte och kunde inte låta bli att allvarsamt titta på änderna och ödesmättat säga:

 - Ja, ni kanske undrar varför jag bett er samlas här. Men sanningen är…

Nu började emellertid andförsamlingen bli otålig och det är ändå oftast dåligt för en drygt femtioårig man att stå vid en sjö och prata högt med sjöfåglar, så jag började hysta ut godsakerna. Men sallad och fågelfrön sjönk, så jag beslöt mig för att lägga det på landbacken istället.

När jag ordnat en hög ställde jag mig på stigen en bit bort för att se hur det gick. Änderna började så smått närma sig och gnaga på maten. Solen sken och jag tänkte på vilken naturmänniska jag var. Då dök det upp en kraftig man i permobil på stigen. Han hejdade sitt ekipage jämte mig, pekade i sitt knä och sa att han var i knipa.

Jag glömde allt om gräsänder och undrade om han menade att han hade problem med sin stomipåse!? Jag har jobbat inom äldrevården och vet precis hur otrevlig en sanering av en avhoppad stomipåse kan vara! Jag visste det! Jag skulle aldrig ha klivit ur sängen i morse!

Mannen lät som Leif GW Persson och var åtminstone lika omfångsrik. Jag bävade för vad en sådan ämnesomsättning kunde få för restprodukter

Det visade sig efter ett visst utredande av missförstånd att mannen hade sett en knipa i träsket och nu försökte få en bild av den med kameran han hade i knäet. Nu när hans avföring var ur vägen så hjälptes vi åt att finna knipan i vassen.

Det var en hona.

GW knäppte sina bilder och meddelade att han nu skulle till Maltesholmsbadet. Nöjd skakade förare och åkdon iväg åt Hässelbyhållet.

Jag gick hem och lovade mig själv att inte gå ut mer i dag.