Kalles blogg The next gereration

Vissa lördagar hinner man bara med en massa TV, en kort utflykt till bolaget i Vällingby och en siesta på eftermiddagen sedan är det söndag. Men idag har jag varit ute i naturen och planterat ett träd. Jag tycker att det viktigt för de kommande generationerna att…ja, att det finns träd. Därför har jag åkt ner till Sörmland och planterat trädet i den livgivande, leriga jorden som en något överviktig zenmunk.

Allt började med att Caroline sade att nu skulle hon ha en massa folk hemma på lördag och studera och prata om VIKTIGA saker. Sålunda vore det finfint om jag kunde hålla mig borta. Helst långt borta.

Är det något jag är bra på, så är det att vara borta. Helt borta.

Vi tänkte genast på samma sak; jag skulle kunna åka till landet och sköta om en del saker där. Det skulle ändå behövas tillsyn där innan vi åkte till Thailand och det var lika bra att passa på medan det inte var någon snö.

Historien om det stackars lilla trädet började redan för flera år sedan när vi var på Plantagen i Åkermyntan. Jag ville ha ett litet träd till den nyligen inglasade balkongen och frågade om lämplig växt. Jag blev anvisad ett trevligt litet träd och slog till. På balkongen stortrivdes trädet och växte till hotfulla proportioner.

Sedan for vi på semester. Frank och jag satte i två proppfulla petflaskor uppochned i blomkrukan men efter några veckor med 25- 30 grader så fann vi trädet torrt och dött. Men jag slet bort alla döda grena och blad och vattnade en massa. Med viss tvekan tog sig några delar av växtligheten men det var en smula tunt.

När vi så skulle flytta hit och inte längre hade någon balkong så tog jag trädet till landet och planterade det på ett bra ställe. Trodde jag. Trädet försökte ta sig men eftersom jag placerat det under en av Sörmlands största ekar så försökte det sträcka ut sina yttersta grenar för att få litet sol. Bladen kom bara längst ut medan resten av växten var kal. Det såg litet hjärtskärande ut.

Idag hade så dagen kommit för omplantering. Jag klädde mig i arbetskläder, tog på gummistövlar och lastade i spadarna i skottkärran. Jag kände mig som en riktig bonde. En sjungande bonde. Jag tog några takter på "Violer till mor" innan jag satte igång.

Jag vet inget om att plantera om träd så jag bara tänkte att trädet kommer att behöva ett hål att stå i. Så jag grävde ett hål. - Jaha, och så var det trädet, tänkte jag. Trädet grävdes upp och jag sköt pustande och stånkande ned det till hålet och stoppade i det. - Det här gör jag för världens barn, tänkte jag tårögt. Sedan sjöng jag en stump på "Violer till mor" igen och skottade igen det gamla hålet.

Jag var nu svettig, förstörd av kroppsarbetet och svårt rörd.

Resten av arbetsuppgifterna klarade jag av galant. Bland annat stod jag på en ranglig stege med en kofot och tog bort gamla uttjänta fågelholkar. - Detta gör jag för de fattiga barnen, viskade jag och klappade till en gisten holk så att den for i backen och gick sönder. Arbetet går så mycket bättre om man intalar sig att det är välgörenhetsarbete för ett gott syfte. Jag räfsade löv för det stackars valarna och plockade undan elverktyg för världsfreden.

Med fullt utvecklad gloria satte jag mig i bilen och for hem.