Kalles blogg The next gereration

Har ni någon gång köpt en ny mobiltelefon? Jag kommer här självsvåldigt förutsätta att svaret är ja och fortsätta under det antagandet. Jag har nämligen köpt en ny mobiltelefon. - Varför, hör jag er fråga. Jag hör er bekymrat erinra: - Dög då inte den gamla fina telefonen som du burit runt på så länge?

Jag skall säga eder att jag gärna hade undvikit att köpa den, men omständigheter långt bortom mitt inflytande samverkade på ett sådant sätt att jag hårdhänt tvingades. Den gamla luren gick ut på Internet olovandes och gjorde där av med så mycket "surf-mängd" att jag nödgades göra dyra extraköp. Visserligen låg den månatliga mängden endast på 0,5 GB och senare, via ett listigt abonnemangsbyte, steg den till svindlande 1,0 GB. Men särskilt mycket var det ju inte.

Jo, telefonen sökte själv upp Internet och lät sig villigt mjölkas av denna pengatörstiga blodigel. Plötsligt levererades ett elektroniskt meddelande i vilket stod att läsa att min "surfmängd" nu höll på att ta slut och att jaa….skicka pengar. Detta gjorde jag ju naturligtvis, men situationen blev sakta ohållbar.

Jag erbjöds andra abonnemang med mycket mer "surfmängd" men dessa hade alla det gemensamt att de var rejält dyra. Jag är ju, som trogna läsare redan vet, bara en fattig bonddräng utan monetära resurser och avfärdade därför dessa lockelser som rikemanslösningar.

En annan sak med min gamla fina telefon var att den började ta tid på sig. Jag är ju inte någon som hetsar, men ibland tänkte den särdeles länge bara för att tala om för mig vilka gitarrister Frank Zappa hade med sig på "The Bongo Fury Tour" 1975. Jag menar jag har ett gott tålamod, men sådana upplysningar skall man inte behöva stå i snålblåsten på Fridhemsgatan och vänta på!

Det var som om telefonen hade blivit gammal och gick med rullator och bitvis tyckte jag mig också märka tecken på pre-demens. Min gamle vän hade blivit en åldring och därför värdelös. Jag var tvungen att byta ut och glömma!

Alltså for jag med eltåg till Vällingby och stegade in på en affär som saluför elektronisk kommunikationsutrustning. Här stod, som vanligt, en väldigt ung kvinna och ropade käckt - HEJ! när jag pustande och stånkande klev in.

Jag återgäldade hennes hälsning och förklarade mitt predikament. Hon visste genast på råd och förevisade ett antal identiska glänsande små rektanglar som alla skulle "passa för mina syften". Jag hade förklarat för det lilla popsnöret att jag struntade i telefonsamtal och SMS och bara ville kunna slå upp saker på Internet och lyssna på radiodokumentärer.

Jag bestämde mig snabbt för en av de glänsande fyrkanterna och beställde ett abonnemang med mycket mer gigabyte. Det blev på något vis billigare att köpa en helt ny telefon med ett helt nytt abonnemang än att skaffa mer surf till den gamla gaggiga telefonen.

Det är väl den nya tiden; skaffa nytt och kasta bort det gamla. Det gamla kommer ändå strax att gå sönder. På ett sätt skulle man kunna säga att allt vi köper nu har en tidsinställd bomb i sig, vars krevering består i att tinget går sönder och blir obrukbart. Allt detta började för länge sedan, samtidigt som datummärkning på livsmedel kom. Kanske blev andra producenter avundsjuka och ville kliva på tåget.

- Om folk ställer sig och häller ut mellanmjölken för att datumet på kartongen ålägger dem detta, så kan de väl lika gärna köpa en ny Volvo vartannat år! Låt oss tillsätta rost i bilplåten och skylla på vägsaltet så att vi får omsättning!

Marknadsekonomi är en underbar atmosfär att framleva sitt liv i och jag betalar gärna för att kunna slå upp saker ute på stan. Den nya telefonen heter Sony och uppför sig väl, än så länge.