Kalles blogg The next gereration

Jaha. Scenen igår: jag och farsan i ett parkeringsgarage. Två bilar med öppna motorhuvar, sladdar till höger och vänster, plastkåpor, smutsiga handskar, läsglasögon på näsor, svaga ficklampor och prasslande höstlöv fortfarande kvar i ett smutsigt motorutrymme. Morsans bil kunde inte startas då den saknade kraft i batteriet. Silverpilen kom till undsättning och skulle låna ut något av sin rika elkraft till den lilla bilen.

Jag parkerade för två andra bilar och ställde mig på tvären. Vi rullade ut den lilla strömlösa och fick den stående på tvären mittemot. De stod nos emot nos och blockerade flera parkeringsplatser, upptagna och tomma tillika. Tur att detta bara skulle ta ett ögonblick man vill ju inte stå ivägen!

Plus till plus och minus till jord och: KLICK! Den lilla bilen vaknade till liv. Vi var som Dr Frankenstein och Igor som skapat liv i något dött! Lysena tändes, vindrutetorkarna började gå och…centrallåset klickade förnöjt till. Vi märkte först ingenting utan fortsatte glatt våra förberedelser för att väcka även explosionsmotorn till liv. Men när fadern skulle in i bilen för att vrida om nyckeln i tändningslåset så satt redan nyckeln i tändningslåset. Samma nyckel som nu hade varit sig riktigt nyttig att ha utanför bilen eftersom denna nu var lika låst som ett bankfack.

Så nu hade bilen fått el men låst oss ute och var minst lika långt från räddning som innan vi började. Nå, jag blev försäkrad att; så länge rumpan är på land så är det ingen ko på isen, eftersom det fanns en extranyckel inne i lägenheten. Jag blev lämnad nere i Frankensteinkällaren för att se till att vi inte stod i vägen för någon. Samtidigt var det ju helt uppenbart att vi stod gravt i vägen för ett antal människor och ganska oklart vad jag skulle kunna göra åt saken.

Efter en inte helt kort tid återkom fadern och meddelade att nyckeln på något oförklarligt sätt tillfälligt hade försvunnit någonstans i den minimalistiskt inredda lägenheten.

- Obegripligt, tänkte jag.

Vårt problem var nu att den lilla bilen stod och blockerade framkomligheten. Vi kunde putta på den men tyvärr befann sig ju ratten på insidan om de låsta dörrarna så styrförmågan var nära noll. Men stora problem kräver dumma beslut så medan den gamle puttade bilen ömsom framåt, ömsom bakåt sprang jag omkring och tryckte på framhjulen för att ändra deras inställning. Skölpaddssakta gjorde vi något slags manuell fickparkering.

Ibland när man försöker lösa ett problem och gör sitt bästa så slutar det med att man gör det ännu värre. Det positiva var att vi började med en strömlös bil och var bekymrade och vi avslutade med samma strömlösa bil ståendes på samma ställe fast nu med nycklarna inlåsta och ändå var vi ganska nöjda.