Frank
Frank har blivit tonåring och är mer och mer skeptisk till tillvaron. Låt vara att jag själv inte alltid är överdrivet förtjust i att tvingas vandra här i dödsskuggans dal i sällskap med cyklister, religiösa dårar och rapmusik, men jag är ju gammal. Pojken borde fortfarande ha en viss förhoppning om framtiden. Men kanske är det svårt i Donald Trumps era?
När han kommer hem från skolan suckar han och tar av sig ryggsäck och ytterkläder samt kopplar bort hörlurarna från de Internetbaserade dumheter han för tillfället lyssnar på. Sedan suckar han igen och kliver ut i köket på jakt efter något som går att äta.
Aptiten verkar som allra störst just kring tre- fyra på eftermiddagen. Yoghurt, flingor, kex, kakor, nudlar, chips, sojadryck och godis travas upp på underarmarna a la Dagobert och bärs in i hans lilla kyffe.
Under denna målmedvetna proviantering får man som fader försöka utöva sitt föräldraskap och fråga hur det är. Tidfönstret är väldigt kort, ty driften att sitta ned framför datorn och stoppa i sig onyttigheter medan Internet fördummar en redan klen hjärna, är stark.
Man får korthuggna svar.
"Ja" och "Nä" är favoriter men allt som oftast är det bara något slags otåliga grymtanden, tryfferat av ytterligare några ljudliga suckar.
Men en fördel med att vara gammal och eländig är att gossen fortfarande har litet medlidande med sin gamle far, så ibland stannar han upp med tre havrekakor vinglande på armen och ger mig ett snabbt leende.
- Allt är bra, säger han och skjuter igen dörren.
Detta positiva besked skulle ju vagga in mig i stillsam lycka och få mig att i förnöjsamhet unna mig en iskall folköl. Istället får jag en känsla av osäkerhet när jag, trots allt, unnar mig folkölen.
Man tänker: "Säger han att allt är bra bara för att jag vill höra det? Är allt bra? Han är 13 år, vad skulle kunna vara fel? Oj, han är tonåring! Naturligtvis är det mesta fel!"
- Frank! Vill du ha en havrekaka till?
- Nej, allt är bra!
Ibland är man säker på att allt skall gå bra och att han kommer att försörja sina föräldrar när den tiden kommer. Han är ju en intelligent pojke! Han är social och trevlig. Allt kommer att ordna sig.
Andra gånger blir man förtvivlad: "OK, skolan går åt pipan! ALLT går åt fanders! Men han får läsa in grundskolan när han sitter på Kumla. Det finns inget Internet där. Om jag smugglar in en stoppnål och en sotad kork kanske han kan fixa en fängelsetatuering åt mig i besöksrummet som födelsedagspresent när jag fyller 65. "
Men jag tvivlar på att jag är den förste föräldern som är litet orolig för sin telning. Eventuellt har det bara börjat. Kanske blir det värre?