Frank II
Den lille krabaten Frank har gått på ledighet. Han har sommarlov och vi, hans ledsagare i livet, jobbar bägge två. Alltså passar han på att göra precis som han vill vilket i mångt och mycket är precis vad vi inte vill.
Det mesta går ut på att han vill sitta still framför datorn i ett mörklagt rum och spela meningslösa spel när solen skiner och de andra barnen är ute och sparkar boll. Men hade han studerat Nietzsche hade han också suttit still och spelen är ju inte meningslösare än något annat i universum (enligt mig[och kanske Nietzsche?]).
Huruvida de andra barnen är ute och sparkar boll vet jag inte. Kanske är de på något svindyrt fotbollsläger och få säga hej till Andres Limpar och dribbla mellan koner?
Därmed inte sagt att inte pojken behöver röra sig mer. Han skulle behöva lasta packlårar ute i Frihamnen som sommarjobb så han lärde sig veta hut. Kanske kunde han passa på att lägga vantarna på litet insmugglad polsk vodka åt sin gamle far? Han kanske skulle ta steget fullt ut och gå till sjöss? Strunta i de sista åren i skolan, tatuera sig och ta en hyra på Sydamerika! Han kunde komponera sjömansvisor i en app på telefonen och svabba däcket.
Men det skulle inte hans mamma gilla.
Kanske inte jag heller.
Men han är trött. Det är något växande eller utvecklande av något i hans kropp som slukar all hans energi. Kanske också uppesittande på nätterna har något att skaffa med utmattningen? Det är ofta något som lyser under han stängda dörr mitt i natten. Det är inte flitens lampa. Det är Youtube.
Så vi går iväg till jobbet på morgonen när Frank fortfarande sover djupt. Han vaknar framåt tio- elva av telefonsamtal och alarm. Eller: han går sovande upp i soffan där han glider in i medvetslöshet. Efter ytterligare påstötningar i form av signaler, samtal, TV och Gertas skrik övergår medvetslösheten i en lättare form av koma. Detta tillstånd medger att autonoma muskelrörelser i händer och armar stoppar in mackan i munnen på honom. För att slippa kvävas av Lindö Pepparsalami börjar sedan hans kropp att tugga maten.
När födan tagit slut vidtar en tid av stillasittande apati med ögonen öppna. Det ser inte ut som det döda stirrandet faktiskt registrerar något av omvärlden men ändå är detta det sista utvecklingssteget mot vakenheten. Plötsligt när det blir reklam på TV:n, har allting startat och kommit upp i marschfart därinne och han reser sig och går snabbt in på toaletten, kommer ut igen och går in på sitt rum, sätter på hörlurar och stänger dörren.
Kvar på soffan ligger en skrynklig filt, på golvet litet kastade kläder och på bordet står det smutsiga glaset mellan små högar av brödsmulor. Gerta ropar vilt och TV:n står på.
Vår tonåring är redan igång på dubbla dataskärmar med spel och Youtube. Tröttheten är ett blekt minne, satt på paus av modern elektronik. Denna majestätiska sömnighet kommer dock strax tillbaka om den unge mannen skulle tvingas ut ur sitt rum för att utföra någon handling IRL. Då trycker plötsligt verkligheten på play igen och han gäspar och sträcker på sig som en nymornad katt.
Inte helt oväntat tycker Caroline och jag att vi var mycket hälsosammare när vi var små. Vi var ute och cyklade och spelade fotboll och landhockey. Vi har förr om åren t o m påpekat att avsaknaden av skrubbsår på knäna är onaturlig. Frank undrade om vi uppmanade honom till självskadebeteende, så vi slutade.
Men kanske är det dags att fatta att det är nya tider fotboll spelar man med FIFA 17 och inte på någon dammig grusplan med svetten rinnande?