Kalles blogg The next gereration

I förmiddags gick Caroline och jag ned på den skogiga delen av tomten. Här har naturen fått taga hand om sig själv och på sitt vanliga oansvariga sätt har den skapat kaos och elände. Det såg snårigt och skräpigt ut.

Skärpning, Naturen!

Överallt var det växtlighet. Grenar och buskar. Slingrande markväxter som man snubblade på. Faror och skrämmande exempel på växtlighet. Jag hade blivit ombedd att följa med på denna vådliga skogsvandring eftersom det fanns döda träd som borde fällas.

Caroline marscherade raskt fram till ett träd som såg väldigt sjukt ut. Hon frågade om jag trodde att sladden till motorsågen skulle räcka hit. Medan jag övervägde mitt svar så började hon mumla om att det kanske inte behövdes någon såg.

Plötsligt slet hon tag i det gamla trädet och ryckte till och med ett otäckt knak föll trädet omkull. Hon såg nöjd ut.

-         Du, sade jag, är ett REJÄLT fruntimmer!

Hon mumlade bara något ohörbart på sin allra bredaste skånska och såg sig lystet om efter andra skadade och svaga individer att bryta ned. Darrande gömde jag mig bakom en tall.