Hemma igen
Här sitter jag som Sherlock Holmes i en öronlappsfåtölj och tänker skarpa tankar. Runt omkring mig finns böcker och datorer och på väggarna hänger avbildningar av fjärran platser och ett porträtt av en ung man. I handen håller jag en drink som jag sakta sippar på medan jag tänker tillbaka på dagen.
I morse funderade vi på vad vi skulle gör denna sista dag på min semester. Vi är numera tillbaka i storstaden och pressen på att vara aktiv är naturligtvis mycket större här än ute på landet. Caroline föreslog samma sak som hon alltid föreslår; att åka till IKEA. Jag suckade, som jag alltid gör och sedan åkte vi dit. Som vi oftast gör.
Frank slapp följa med. Vi sa till honom att värma resterna från igår om han blev hungrig. Han viftade otåligt ut oss från sin datacentral och vi åkte iväg. Caroline ville köpa en ny bäddmadrass och jag ville inte köpa något alls, utan skulle bara följa med som ett icke-konsumerande bihang.
Detta skulle snart spricka.
När vi kom till den enorma parkeringen så visade antalet lediga platser att det inte var fullt så illa som det annars plägar vara. Ändå kända jag det karaktäristiska illamåendet så fort vi klev in och jag visste att yrseln skulle drabba mig redan vid sofforna. Om jag hade tur skulle panikångesten och känslan av instängdhet inte komma förrän det nedre planet.
Att gå på IKEA för mig är som att insjukna i malaria för andra. Symptomen kommer ett efter ett och trots att man vet att det kommer gå illa, hoppas man på ett botemedel. Det sades förut att gin och tonic skyddade mot malaria och om de hade en bar med IKEA-Family-priser vid ingången så kanske att skulle ordna sig!?
Nå, vi vandrade runt och Caroline kom plötsligt på att jag ville ha en ny fåtölj. Jag har alltid hävdat att den gamla, den som jag hittade gratis nere i entrén en dag, duger. Den ser litet skabbig ut men är fullt sittbar. Hittar en tjockis som jag en sittplats som håller för vikten så gör man sig inte av med den hur som helst. Men jag orkade inte kämpa emot i mitt försvagade tillstånd och vi skrev ned lagerplatsen för en sittmöbel.
Vi provlåg sängar och det köptes en bäddmadrass och jag köpte en ytterligare medrass som man skulle ha ovanpå madrassen som ligger ovanpå den egentliga madrassen. Sedan åt vi.
IKEAs räksmörgås är, precis som deras möbler, något man köper och sedan själv får montera ihop. Räkorna ligger vitt skilda från brödet och salladen håller till på sin kant. Men det är väl ett koncept de inte vill släppa antar jag.
Något starkare efter näringsintaget lyckades jag ta mig ner till kassorna där vi hämtade den byngliga madrassen och det rejält stora paketet med fåtöljen som vi placerade på två vagnar. Dessa kördes vingligt ut på den enorma parkeringen. En stor krukväxt som Caroline köpt stod svajande på vagnen och övervakade förflyttningen som en orolig liten giraff.
Vi kom hem och lyckades få upp vår skrymmande last till lägenheten. Frank var för ovanlighetens skull ute från sitt kyffe och skulle börja värma mat. Han tittade skeptiskt på paketen och undrade vad som stod på. Jag skjutsade ut den gamla fåtöljen och frågade honom vad som då logiskt sett fanns i det stora paketet. Han stod och funderade över detta och hade just, felaktigt, gissat på en kontorsstol när det small bakom honom och splitter började flyga i hela köket.
Jag undrade om det var revolutionen som startat men eftersom jag inte kunde se några skäggiga intellektuella eller stridsdugliga soldater i lägenheten så klev jag fram till mikrovågsugnen istället. Pojken hade värmt gårdagens kebabrulle med aluminiumfolien kvar. Det hade knakat och sprakat och sedan hade det blivit för varmt för tallriken under. Det var alltså den och inte det kapitalistiska utsugarsamhället som splittrats.
Panik utbröt för en stund när Caroline insåg vad den litet fumlige tonåringen gjort. Jag skyndade mig ut och åkte och parkerade bilen. Lika bra att undvika både revolutioner och porslinskross så gott det går, tycker jag.
Nu är ordningen återställd. Splittret är undanröjt och pojken åt ett äpple. Jag har monterat fåtöljen och vi har bäddat på den nya madrassen. Caroline har tagit en kaffe och jag sitter härinne i biblioteket i den nya fåtöljen. Frank håller på att spela in en Youtubevideo om något obegripligt som innefattar ett paket smör och ett stor förskärare. En skarpslipad förskärare.
Men hur stor är sannolikheten för två katastrofer i samma kök, samma dag? Obefintlig, eller så, skulle jag tro…