Arbetslivet fortsätter
Så kom vardagen och satte klorna i mitt mjälla vita kött. Jag sprattlade och kämpade emot, men förgäves; den grå vardagsvråken låste sina starka fötter och lyfte iväg mig till Grottekvarnens monotona slavarbete. Där släpptes jag i en uppgiven hög och tvingades omedelbart börja slita ont. Semester är ett ord jag inte längre minns betydelsen av och frihet vågar jag inte ens drömma om.
Elände skall bliva min följeslagare tills dess döden befriar mig.
Men riktigt så illa är det kanske inte. Jag har nyligen fått lön och just nu, innan den slussats ut till olika borgenärer, så känner jag mig tämligen förmögen. Om jag bara slapp betala mina räkningar skulle den ekonomiska situationen bli en helt annan. Om jag slapp betala för mina luncher på olika matställen i området kring Fridhemsplan så skulle jag kunna spara undan en hel del slantar. Vore sedan inköp på systemet gratis också…
Problemet är inte att jag förtjänar för litet utan att alla vill ha en del av min inkomst. Nu vill de att jag skall börja betala för den nya bloggdatorn också! Fåtöljen i biblioteket var tydligen inte så gratis som det verkade när jag drog kortet på IKEA.
Nå, man kan ju inte sitta och tänka på ekonomi hela tiden.
Vi åkte till Åland häromdagen. Frank var utflugen på Gotlandssemester så vi kunde stiga upp tidigt och åka iväg. Kapellskär ligger lååångt bort. Det tog över en timme att komma dit. När vi väl betalt parkering och hittat in i terminalen så skulle båten strax gå. Massor med folk. Semesterfirare med foppatofflor, övervikt och dialekt. Jag hade visserligen mina gå-bort-sneakers på mig men annars smälte jag nog in ganska bra.
Det var ett väldigt liv. Båten (eller heter det skeppet?) var trång och det fanns bara ointressanta affärer. Förutom taxfree-shoppen. Jag lyckades ändå hitta ett trepack kalsonger i XXL för en hyggligt billig slant och firade med en pint öl i diskot. Där fanns en stor vit björn som lajade med barnen och ett gäng som förnedrade en kille som snart skulle gifta sig. Denne man, i brudslöja och kaninöron, fick vackert dansa med barnen i "huvud, axlar, knä och tå" under det att hans kamrater satt och drack starköl och högljutt hejade på.
Allt detta medan klockan närmade sig halv elva på förmiddagen.
På hemvägen handlade jag en hel del öl och ett par flaskor sprit. Caroline körde hem oss och klockan var inte mer än fyra på eftermiddagen. En väl använd dag.
I morgon är jag ledig och vi åker till landet men sedan är jag tillbaka och arbetar hela helgen. Jösses. Hela helgen. Jag undrar om pensionsmyndigheten ser hur flitig jag är och dubblar min pension?!
Bussblogg:
LÖPARNA OCH BUSSEN
Ja, vet ni. Jag har varit med om att bli besuckad och huvuskakad åt. Jag har blivit tagen för galning och buse. Många gånger har jag blivit åthutad och hotad med stryk, allt säkert väl underbyggt men någonstans går ändå gränsen.
När man klär sig i joggingkläder och springer efter bussen och blir frånåkt, då har man ingen anledning att bli upprörd. Har man klätt sig på ett sätt som gör kutandet till något fullkomligt naturligt, så får man förstå att symbolvärdet av att springa mot en hållplats är närmast utraderat. Man har så att säga kamouflerat sig för bussförarens receptorer.
Man är fortfarande synlig men man räknas in i samma kategori som cyklister, mopedister, lösspringande hundar och flaxande skator. Vilket betyder att man inte ses som en potentiell passagerare. Man är ute på sin runda och råkar bara vara på väg mot bussen. Kanske går löpsvängen just där, kanske vill motionären hamna i slipstream efter den framrusande 54:an för att putsa personbästat med några sekunder, kanske är det dags för vätskepaus på hållplatsbänken eller så måste man knyta snöret på sin svindyra luftdämpade löparsko just där.
MEN, man är inte på väg att ta bussen!
Det skulle ju vara fusk. Man är ju ute för att springa, då skall man väl inte sätta sig och åka buss! Vet hut! Jag kommer att tänka på Frederick Lorz, som i maratonloppet i Saint Louis 1904 fuskade och åkte bil fram till stadion, hoppade av, sprang in, vann och blev hyllad. Tills han blev påkommen.
Den efterföljande skammen är inget jag önskar dagens joggare i huvudstaden, därför blinkar jag vänster och åker. Senare kan de tyst tacka mig för att konditionen bättrades oväntat fort och att de fortfarande håller de olympiska idealen högt. De har blivit bättre människor och jag är stolt över att min lilla frånåkning har hjälpt dem att komma dit!
Filosofi och kvantfysik
Om ett träd faller i skogen och ingen hör braket, har det då gjort något ljud? Om en byråkrat på Transportstyrelsen skriver ned en trafikregel och sätter in den i en svart pärm, finns den då? Om Schrödingers katt pinkar på mattan men det inte är din matta, spelar det då någon roll? Om Schrödinger själv skulle tömma blåsan mot ett träd i skogen och detta skulle falla både över honom och byråkraten från Transportstyrelsen, skulle det höras och skulle katten bry sig? Och hur skulle det gå med den svarta pärmen och trafikregeln?
Ah, filosofi! Jag minns när jag läste ämnet på universitetet! Diskussionerna och vändandet på argument! …Nej, vänta. Jag tänker på någon annan; jag har ju aldrig studerat. Jag blandar ihop mig själv med lärde män och kvinnor.
Men ändå finns här ett litet tankekorn som spelar in i bussförarens vardag.
Det finns regler i trafiken som har tänkts fram av dessa förnäma hjärnor och är tillkomna för att frälsa oss från risker och få fordonsflödet att rinna lättare igenom storstadens rörsystem av gator och trafikleder. Men ni vet hur det är med det som rinner; det försöker alltid hitta närmaste vägen. Kommer det ett hinder ivägen för vatten så stannar det ogärna och bidar sin tid utan försöker ta sig runt eller över.
Om en automobil kommer till en kort gatstump som är enkelriktad men fullkomligt tom så flammar ett moraliskt dilemma upp i förarens huvud. Han kan antingen köa i tjugo minuter runt kvarteret eller ratta sin flotta Audi mot trafiken i 45 meter och vara löst från det själsdödande stillaståendet på nolltid. Han kör fundersamt upp lillfingret i näsan till andra leden och tar sig en funderare…sedan kör han. Allt går bra och andra förare blir litet avundsjuka på denna företagsamhet och följer hans exempel.
Detta är olagligt men ingen av de som kör blir arresterade eller bötfällda. De kommer fram snabbare och riskerar intet. Häri visar sig det filosofiska bryderiet! Regeln må finnas nedskriven på äkta pergament med lackstämpel och konungens underskrift, men om ingen finns tillhands och ser till att den efterlevs; finns den då?
Finns regeln om tomgångskörning i en minut i Stockholm? Javisst, den finns nedskriven. Finns den i verkligheten? Ytterst tveksamt. Finns högerregeln i alla tillämpbara fall? Visst, om man vill råka ut för små krockar på sin väg genom staden så kan man ha den som sin ledstjärna. (Här kunde man börja skriva om cyklister men att slå in öppna dörrar känns som slöseri med energi.)
Men när en liten olycka plötsligt händer så sker något underligt. Plötsligt börjar varenda regel med underparagrafer och tillägg att gälla! Då börjar utredare analysera varje handling utgående från lagens minsta bokstav och oklanderligt uppförande är plötsligt det enda tänkbara.
Det är som med Schrödingers katt och elektronernas position att när man väl börjar mäta och frysa ett ögonblick i rumtiden så blir det omätbara mätbart och verkligheten halkar in i en position.
Ah, kvantfysik! Jag minns när jag läste ämnet på…nä, just det.
Hursomhelst kan vi vara överens om att regler behöver någon som vakar över att de efterlevs annars är de meningslösa och motivationen att följa dem sjunker snabbt till noll.