Kalles blogg The next gereration

I dag är en ledig dag och precis som jag gör på alla andra lediga dagar vaknade jag full av energi och brann av iver att fylla denna lucka i träldomen med meningsfull sysselsättning och utvecklande aktiviteter. Jag öppnade sovrumsfönstret och drog in morgonluften medan jag gjorde några av överste Ugglas gymnastikövningar. Snart var jag redo för dagens plågor och tillvarons alla prövningar.

Jag hade som vanligt höga ambitioner för vad som skulle hinnas med och därför satte jag omedelbart igång. Jag spelade litet Candy Crush på telefonen och tittade något på "Kronofogden knackar på" och fick en släng av "Wheeler Dealers" och avslutade TV-passet med "Booze Patrol". Efter denna massiva bildningsresa i TV-världen bar jag ned Franks ryggsäck i källarförrådet och passade på att hämta upp de sista ölen från Ålandsresan. Jag bar ner grovsopor till återvinningsstationen och aktiverade Franks terminsbiljett i tunnelbanan.

Frank väcktes klockan nio och fick frukost. Jag satt redan djupt försjunken i planerandet av en inköpsresa till Vällingby när jag kom att tänka på håret. Jag har en längre tid plågats av långt hår på huvudet, och enligt Caroline finns det bara ett enda sätt att råda bot på detta; att gå till frisören. Jag vet inte om ni känner till det men jag är inte vidare förtjust i att gå till frisören. Jag skjuter upp besöket och tänker att:

1.     Kanske slutar det växa

2.     Kanske faller det av

3.     Kanske det börjar tillbakabildas eller krympa

4.     Kanske jag hinner dö först

Men eftersom inget av detta hittills har hänt så blir jag bara mer och mer långhårig.

Sist gick jag på Salong Stubben här i Råcksta. Det var en mycket trevlig dam som klippte mig och resultatet blev gott. När jag senare stod vid kontokortterminalen och knappade och såg en summa trodde jag först att jag höll på att köpa aktiemajoriteten i Microsoft, men strax efter förstod jag att det var priset för kippningen.

Det var som om hon tagit betalt per hårstrå.

Kutryggig, fattig och besegrad gick jag darrande hemåt medan jag tänkte att jag aldrig mer skulle klippa mig. Jag menar det är ju inte som om frisörerna måste lägga till något. De behöver inte sätta ihop strån och spackla och slipa för att få en snygg skarv! Allt de gör är att ta bort delar av min kropp med ett skarpt instrument. Jag låter dem till och med behålla de avklippta kroppsdelarna efteråt! De får göra vad de vill med dem! Varför skulle detta kvicka stympande av min kropp kosta mer än lyckan själv?

Nå, därför satte jag mig vid datamaskinen och sökte efter det billigaste priset på herrklippning i Råcksta-Vällingby. Det visade sig att något slags ondsint kartellbildning hade gjort att samtliga salonger nu tyckte att det var moraliskt försvarbart att kräva obscena summor för en herrklippning. Jag tänkte att jag skall icke bliva ett av offren i denna perversa prisstegring, jag tänkte inte sticka in mitt huvud i frisörsbubblan.

Alltså gick jag in på herrmuggen (den som inte Caroline använder) och tvättade mitt hår och kammade det bakåt. Nu kunde jag urskilja att det var luddigt fnas vid öronen och på halsen mot nacken till. Resolut tog jag fram min rakhyvel och började snygga till mig själv.

Jag blev mäkta nöjd och rakade litet mer här och var där jag tyckte att det kunde behövas. Nu var jag min egen frisör! Ingen kunde taga betalt och ändå var jag snyggare är Errol Flynn.

Visserligen var håret fortfarande lång och ovårdat men det får jag taga hand om en annan dag. Eventuellt när jag druckit de sista ölen från Ålandsresan.